Under junihettan

Söndag 24 juni

I Palestina får man röka var som helst, i bilen, på kaféet, hemma hos folk. Hade bestämt mig för att inte röka alls här, men köpte ett paket Parliament häromdagen eftersom min hjälte Hisham röker dem. Alex skällde ut mig och sa att de var israeliska. Hisham kallas även för pappa ISM, han är den enda som fortfarande är kvar i orgsanisationen sedan starten 2002.

Västbankens sommarvindar är för det mesta torra och heta. Svetten man inte kan fly från. Tyget klibbar mot huden på dagen såväl som på natten. Men man vänjer sig. Inomhus får vi klä oss haram. Så fort vi går utanför dörren bär vi kvinnor långbyxor och tröjor som når oss över armbågarna.

Varje dag åker vi mellan steniga, sedan århundraden terrasserade sluttningar med odlingslappar. Det är något grönare uppe i norra Västbanken, fler kulligare olivlundar, slingrigare vägar. Mer vind i ansiktet och fler lock för öronen. Jag undrar hur det ser hur här om våren och hösten, junihettan har gett vegetationen bleka färger.

Vi har stormöte. De brukar hållas i Ramallah men den här gången sa Hisham att vi träffas i Nablus, för att hedra mig och Sonny, som han sa, efter det som hände oss. Vi dukar upp lunch för tretton personer. Bröd, hommus, stekt gult ris, friterad chili, sallad. Under mötet pratar vi om de senaste veckornas arresteringar av internationella, av mig, Sonny, och av Amina, Angela och Rosa. Den ekonomiska situationen för ISM, advokatkostnaderna. Man misstänker att israeliska staten har blivit strängare, att de hårda straffen är en medveten strategi.

Jag nämner det där med cigaretterna för Hisham. Han nekar och säger att de är amerikanska. ”See”, säger han och pekar på paketets långsida där det står Philip Morris. ”But the Americans support Israel. That’s the thing.”

Måndag 25 juni.

Det är förmiddag och vi besöker Balatah Camp, ett flyktingläger som grundades 1952. Det var 1948 som Al-Nakba – katastrofen – började. 750 000 palestinier flydde eller fördrevs. Ett antal israeliska lagar förhindrade de flesta från att återvända till sina hem och de blev hänvisade till flyktingläger på Västbanken, i Gaza eller angränsande länder. Hundratals arabiska byar utplånades av israelerna.

En kvadratkilometer mark hyrdes utanför Nablus för att ta emot 5000 flyktingar. Idag bor där 28 000 med dåliga eller obefintliga vatten och avloppssystem, sjukdomar sprids snabbt i de små rummen som hyser stora familjer. De förlorade allt de hade 1948, jobb och ägodelar, och kom hit utan någonting. Flyktinglägret är känt för att vara den platsen, efter Gaza, där första intifadan startade 1987. Många miste livet under de följande årens desperata uppror. Idag är mer än hälften av invånarna arbetslösa. Under andra intifadan som började år 2000 dog 360 personer i endast Balatah Camp, 5000 personer fängslades. Idag sitter 400 av Balatahs invånare i israeliska fängelser. 600 invånare är fysiskt handikappade till följd av skador och många lider av psykiska sjukdomar.

Wael som är vår kontaktperson i Nablus tar oss till Jaffa Center, som är ett kultur och utbildningscenter mitt i flyktinglägret. Där möter vi Ibrahim. Det heter Jaffa eftersom majoriteten av flyktingarna kom från staden Jaffa, förklarar han. Här finns mediecenter, ungdomsteater, dans, historieundervisning och kurser för barn och ungdomar om The Right to Return.

Ibrahims mamma är martyr, hon dog när han var fem år gammal, misshandlad till döds av soldater. Hans bröder har fängslats många gånger, en av dem skadades allvarligt av en israelisk raket en gång. En sitter i fängelse idag. ”Varje invånare här har en historia att berätta”, säger Ibrahim.

Martyrplanscher syns på i stort sätt varje husvägg vi går förbi. Några är nya, andra är bleka och avflagnade. Vi stannar vid en lång rad stora bokstäver på en mur. Tar några steg bak för att kunna läsa. Time is on the side of the opressed. Truth is on the side of the opressed. Därefter kommer vi fram till kyrkogården. Skräp och stenhögar ligger utspridda mellan gravarna. Sedan går vi förbi skolan som har sommarläger för barnen. Femton pojkar springer emot oss och skjuter med händerna som om de bar på gevär. Jag höjer handen och hälsar As-Salamu Alaykum. Då stannar de och sträcker fram handen och hälsar artigt Wa`alaykum s-salām, några ställer sig i givakt med handen mot pannan, som små soldater i färgglada kläder. En pojke frågar Sonny om han är gift. Wael översätter. Nej, svarar han, varpå den lilla pojken gör en gest med handen under hakan med allvarlig min, snarare en slags spydigt dissande gest över att han ännu är ogift, trodde jag. Och så pekar pojken på huvudet och säger något på arabiska. Wael skrattar och översätter. ”Never do it, you will only get problems in the head”. Fröknarna verkar inte vara glada över vår närvaro. Vi tar barnen i hand och vinkar adjö. Ma-asalaama.

På eftermiddagen åker vi till Orif för att hälsa på Najah a-Safadi, 20 år gammal, som blev skjuten av en bosättare med en kula genom magen den 26e maj i år. För bara några dagar sedan kom han hem från sjukhuset. Han mår bra nu, har inte lika ont längre säger han. Sängbunden med kateter på magen. Under samtalen med hans pappa, farbror och bröder ligger Najah för det mesta tyst, med öppen mun och verkar frånvarande, hans blick rör sig långsamt runt i rummet. Jag frågar om han tar medicin. Det gör han.

Efter att han skjutits och fallit till marken sprang bosättarna fram till honom, band hans händer på ryggen och sparkade honom. Sedan fotograferade de honom med en kniv nedtryckt i jorden bakom honom. Najahs bror visar oss fotot på datorn. ”Det lades upp på facebook.” De judiska invånarna från de närliggande bosättningarna sätter eld på deras marker, på olivträden. Palestinierna från byarna springer dit för att försvara sin jord. Bosättarna är beväpnade, det är inte palestinierna. Vi får se foton och filmklipp från händelserna, när himmelen fylls av brandrök. Najah säger att han inte är rädd, det enda han vill är att komma på fötter igen och fortsätta kampen.

Annonser
Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Utan språket finns endast handlingen kvar

Fredag 22 juni

Sonny och jag har övernattat i Ramallah och åker tidigt söderöver mot Susya där en stor demonstration ska äga rum. Mot att den israeliska armén ska riva större delen av byn, inte bara bybornas hem utan även boskapshus, vattencisterner och elsystem. Bybornas rätt till marken har erkänts av israeliska myndigheter, ändå har Susya rivits fem gånger sedan 1985.

Klockan är inte ens nio på morgonen men luften är varm och förmiddagsljuset starkt. Vi åker mellan gulnade dalgångar, rutmönstrade av torra åkrar. Mitt uppe på en av kullarna finns en checkpoint. Chauffören saktar in. En grönuniformerad soldat viftar med handen att han ska köra in i den andra filen. En diskussion uppstår mellan dem. Soldaten tar då chaufförens ID, och ber honom att parkera intill sidan. Sonny och jag ser på varandra, suckar, vi är inte förvånade men vi har bråttom. ”We have to wait, maybe an hour, maybe two”, förklarar en ung passagerare framför mig och rycker på axlarna. Kanske borde jag försöka tala med soldaten föreslår jag, och vi börjar snacka om vilken historia vi ska hitta på. Vi har en sjuk vän på sjukhuset i Betlehem, eller vi ska med ett flyg från Tel Aviv. Innan vi hinner skrida till verket kallar soldaten på chauffören som får tillbaka sitt ID. Och vi kör vidare.

Därefter följer en upprörd monolog av chauffören, med enstaka kommentarer av tre andra passagerare. Han talar högt, gestikulerar yvigt och jag hör orden intifada, falisteen, muslim, yahod, israeli sägas flera gånger. Däremellan förstår jag ingenting.

Då påminns jag om, som så många gånger innan här under min tid på Västbanken, att språket fattas mig. Vänder mig mot Sonny, suckar och säger att jag så gärna vill förstå vad de säger. Sonnys pratar inte heller arabiska. ”De snackar säkert bara om sina fruar”, skojar han. Hur ska jag kunna samla historier utan att förstå? Jag visste detta innan jag reste till Västbanken, förväntade mig stora luckor i kommunikationen, men inte hur starkt det faktiskt skulle påverka mig. Orden som betyder så mycket. För mig och skrivandet.

Efter en halvtimme mojnar diskussionen. Chauffören har lugnat sig, rösten är inte lika hård och arg, och riktar i stället uppmärksamheten mot oss som sitter längst bak i minibussen. Han frågar var vi kommer från. Ana min Suede, säger jag. Sonny säger England, varpå chauffören frågar ”but before England, where you from?” ”India”. ”Ah, India!” ”Welcome, welcome!” Det är inte första gången Sonny möts av sådan entusiasm. Bollywood är stort i Palestina. Sedan tittar chauffören på mig, ”Ibrahimoviz!” Aywa, säger jag och ger tummen upp. ”Rooney!” ropar han och pekar på Sonny, som ger tummen ner. De skrattar.

”We like people who come here to show support. I was saying to that jewish soldier that this is our land. We don’t like them. Never, we will never do. We want them to go away”, säger han till oss. Vi nickar. Därefter kör vi i tystnad.

*

Vi går av vid bensinstationen i Beit Omar och väntar på att Mahmoud ska hämta oss. Frågar om de säljer kaffe. Det står en kaffeautomat under den heta solen, mannen som verkar vara chef för stationen skakar på huvudet och säger att den är trasig. Han ställer fram några stolar och ber oss sitta ner, efter en stund kommer en ung man med en bricka med nybryggt arabiskt kaffe, med smak av kardemumma. Mannen tänder en cigarett och sträcker fram paketet mot oss. ”Isn’t it dangerous”, frågar jag. ”Yes, it’s very dangerous”, säger han, tar ett bloss och skrattar. Jag hakar på och jag tänder ciggen. Sonny sitter med ordboken i knät och passar på att träna arabiskan. Han frågar vad turist heter. ”Terrorist? You are terrorists?” frågar mannen. Not terrorists, tourists. En buss kör in för att tanka, den är fylld med demonstranter. En tjej vinkar och viftar undrande om vi vill hänga med i bussen. Jag sträcker fram händerna som om jag höll i en ratt och körde, pekar ut på vägen. Hon förstår. Vi ger tummen upp till varandra.

Mahmoud kör oss i minst 150 kilometer i timmen. Vi är sena. Sonny får ett meddelande av Dan som säger att en av vägarna in till byn är avspärrad.

När vi kommer fram skiner Mahmoud upp. ”We are many today.” Fem fyllda bussar, minivans, privatbilar, journalister och fotografer. Vi är drygt 300 människor. Några spelar trummor och en grupp på fem clowner leker med barn. Vi känner oss starka, det ligger i luften, vi är många och vi gör rätt. Och jag tänker på de hundratals palestinska byar som redan har jämnats med marken av israeliska bulldozrar. För en gång skull är vi fler än soldaterna. De skjuter ljudbomber som dövar öronen och en handfull tårgasgranater. Hotar oss med en skunk-kanon. En soldat griper en äldre palestinsk man, men flera demonstranter tar tag i mannen och soldaten släpper. Med kameran hängande runt halsen håller jag mig i bakgrunden. Har lovat att vara försiktig, att inte riskera arrest igen. Timmarna därefter förflyter lugnt. Inga fler vapen används mot oss. Svettiga, törstiga, trötta men glada går alla tillbaka till sina bilar och bussar och åker hem.

I servicen norrut frågar några amerikaner som sitter framför oss om jag och Sonny blev arresterade i Khalil. De känner igen oss, och så frågar de om förhören, om polisens behandling, ”did they touch you?” Senare vänder jag mig mot Sonny och frågar om han hörde när jag förhördes den där kvällen på polisstationen, dörren stod öppen minns jag, och längre ner i korridoren satt Sonny. ”I just remember you repeating ’I will give no comment’. At one point I heard the police saying something about crying, and I thought you were crying.” Jag minns vad som hände. När jag var på väg att säga ’no comments’ för tjugonde gången kunde jag inte hålla mig för skratt. De tre poliserna mittemot mig i det lilla rummet började också skratta. Varpå en av dem säger, ”ha, ha, but you should not laugh, you should cry, because you go to jail now.” Men jag kände mig aldrig rädd, aldrig hotad. Med vissheten att folk utanför visste var jag var, att en advokat var inkopplad, och att jag var i ett land där det finns ett rättssystem, om än orättvist, så finns det. Om de rör mig får de med Sverige att göra, kom jag på mig själv att tänka för en kort stund. Ambassader och människorättsorganisationer. Skydd som palestinska fångar inte har. Martin Shibbye och Johan Persson dyker upp i tankarna, och jag undrar hur de mår.

*

Efter en lång och het resa från sydligaste Västbanken till norra, får vi veta att Aminas, Rosas och Angelas rättegång snart är över. De arresterades igår när de ställde sig framför en israelisk militärtraktor som höll på att forsla bort en vattencistern tillhörande en fattig palestinsk beduinby i öknen. Kvinnorna och barnen hade protesterat, och ropat på tjejerna att hjälpa dem. Då greps de och fördes till polisstationen. Vattnet fördes bort. De spenderade natten i häktet.

Domen kom som en chock. Min vän Lena hemma i Sverige får höra om händelsen och berättar då om hur hon och hennes sambo samma dag hade rensat deras brunn på landet. ”Jag och de som bor i den byn är i samma situation, vi måste få vatten från marken där vi bor, men för mig är det inget problem. Min brunn är min brunn och ingen kan ta den ifrån mig.”

Lördag 23 juni

Åker till Aqraba för att skörda vete tillsammans med en palestinsk familj. Några av oss får skäror, andra får använda händerna. En diskussion uppstår om hammaren och skäran och den sovjetiska flaggan. Sonny som är engelsman kommer inte på vad skära heter på engelska och vi mobbar honom länge för det. Lilo som är italienare kommer undan med att kunna det på italienska. Ingen google inom räckhåll. Förutom Sonny och Lilo är vi tre svenskar, Alex, Laila och jag. Det gula torra vetegräset ger mig röda prickar och svidande skrapsår på armarna, det kliar innanför kläderna. Nu syns det att man arbetat tänker jag. Vi utlänningar hackar tafatt med skäran. Hamza visar oss, med ett ryck får han stora tjog i famnen, knyter med lätt hand ett vetegräs runt och staplar i prydliga högar. Efteråt bjuds vi på nybakat bröd, hommus, ost, yoghurt, turkisk sallad, oliver och mycket mer. Vi samtalar länge, skämtar, försöker förstå varandra så gott det går, deras haltande engelska och vår ännu sämre arabiska. Sedan te, och ännu mer te. Jag frågar om de har haft problem med bosättare. Flera av byns invånare har fått sina olivträd nedskurna, odlingsfält förstörda genom anlagda bränder. ”They kill Palestinians”, säger Hamza och räknar upp de som har dödats av bosättare i byarna i området. ”They have a holiday, and if they kill an arab, God will send them straight to heaven. That is what they say. All settlers have guns.”

Vi bjuds på kaffe och egenodlad tobak som de kallar för hashish och skrattar. Halvtimme senare vattenmelon, nektariner och vindruvor. Och te igen innan vi liftar tillbaka till Nablus. Hemma möter Mia, Lisa och Angela oss. Angela frigavs igår tillsammans med Amina och Rosa som varit arresterad i drygt ett dygn. TT och GP ringer upp dem och ska publicera det inträffade. DN också. De har tagit det bra, men är skärrade av det hårda straffet; 45 dagars total bannlysning från Västbanken. Och jag som tyckte att jag fått ett hårt straff.

*

Att dagligen se och höra det systematiska förtrycket mot palestinier tär. Hjälplösheten. Frustrationen. Skammen över att kunna återvända hem, till min familj, rättigheter och trygghet. När min vän Ivan läste texten om när jag arresteras och häktas, kommenterade han mitt agerande med Skorpans citat ur Bröderna Lejonhjärta. ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.” Amina, Rosa och Angela valde att vara människor när de ställde sig framför traktorn. Jag tänker på alla de palestinier som utsätter sig för fara, som gör motstånd varje dag. Människor som offrar sin säkerhet, de som vill göra skillnad på riktigt. På de orädda som inget har att förlora, bara friheten att vinna.

Och jag tänker på att språket inte behövs för att handla, att agera, verbal kommunikation underlättar men är inte nödvändig. Inte för kampen, inte för överlevnad. Det är däremot vatten. För varje dag här på Västbanken, ter sig allt tydligare och tydligare för mig. Jag önskar alla kunde se det med egna ögon.

*

Vi måste oss själva emellan göra klart att det inte finns plats i det här landet för båda folken […] Med araberna kvar kan vi aldrig uppnå vårt mål att bli ett självständigt folk. Den enda lösningen är ett Landet Israel […] och det finns ingen annan väg att uppnå detta än genom en transfer av araber härifrån till våra grannländer, varenda en utan undantag, inte en by eller stam skall finnas kvar.

Dagboksanteckning av Joseph Weitz (1890-1973) – i många år ansvarig för Judiska nationalfondens bosättarprogram (ur Rosenberg [1996]2007 s.341)

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Demonstration vid Ofer-fängelset

Flera tusen palestinier hålls fångna i israeliska fängelser. Förhållandena är dåliga och många sitter i administrativt förvar, vilket innebär att de frihetsberövats preventivt, utan rättegång under en period på sex månader. Denna period kan förlängas med sex månader i taget – utan rättegång  – om och om igen. I mars 2012 hölls 320 palestinier i administrativt förvar.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Fotboll, strejk och martyrer – kampen fortsätter

Igår besökte vi en kvinnoorganisation i Jamaa’in där de gör zatar, smycken och korgar bland annat. Kvinnor som tidigare inte haft möjlighet eller anledning att lämna hemmet, kan nu träffas, utbyta erfarenheter och organisera sig. På kvällen spelade vi fotboll i Tubas. De sa att vi skulle spela mot barn men när vi kom dit var det bara vuxna män där. Internationella mot palestinier, för att hedra de hungerstrejkande politiska fångarna i israeliska fängelser, däribland det palestinske fotbollsproffset Mahmoud al-Sarsaks tre månader långa hungerstrejk. Bland de internationella fanns en grupp volontärer från Jordan Valley Solidarity, de flesta skottar men även en spansk tjej som hette Paula. Vi vann, tack vare att två professionella palestinska fotbollsspelare hoppade in i vårt lag i andra halvlek. Fick medalj och tal av borgmästaren. Det bästa var att vi fick behålla de fina fotbollströjorna med den palestinska flaggan. Emblemet framtill var Fatahs som föreställer två automatvapen och en handgranat.

På kvällen blev vi bjudna på mat och gripande historier hemma hos en familj i Tubas. Historier om byns drömmar om framtiden och friheten. Det var sent när vi åkte på de kringliga vägarna genom dalar och berg tillbaka till Nablus. Hög arabisk musik och neddragna rutor. Man vaggades in i en slags meditativ trans med den svala vinden i ansiktet medan tankarna flöt ut i mörkret.

*

Vi deltog i en symbolisk martyrbegravning i Ramallah idag. Mäktigt och märkligt. Först tågade vi genom staden, fyra killar bar på en kista med arabisk text på, och palestinska flaggor. Kvinnor bar gröna hjälmar på stora halmfat. Barn bar plakat. Vi skulle hedra tio män som först efter 37 år har fått komma hem och begravas i palestinsk jord. Palestinier som dödas får ett nummer av israeliska staten, och förblir fängslade. Vi åkte med buss till Ramallahs kyrkogård som ligger en bit utanför, på en av de lägre kullarna i dalen. Där bad vi, sjöng och la hjälmar och gåvor på de nygrävda jordhögarna. Vi pratade med en kvinna som berättade att hon hade varit fängslad i fem år tillsammans med en av martyrerna, och att hennes man dog i fängelset.  ”Det är viktigt att vi uppmärksammar och hyllar dem som har gett sina liv för vår frihet”, sa hon. ”Det inspirerar oss att fortsatta kämpa.”

Hon var tacksam för vår närvaro och solidaritet, och frågade vad vi gör i Ramallah. Vi förklarade att vi ska demonstrera i Ofer dagen därpå, där fängelset som internerar flera av de politiska fångarna ligger. ”Var försiktiga. Mycket tårgas”, varnade hon.

Idag lämnar Vito och Johnny oss, två härliga italienare som älskas av alla. Själv hann jag inte riktigt lära känna dem, vi byter av varandra i Palestina. Sonny och några andra ska åka till Jerusalem ikväll för en sista måltid och kväll tillsammans med dem.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , | Lämna en kommentar

Timmar blir dagar blir veckor

Onsdagen 13 juni 2012.

Jag sitter på polisstationen. Handklovarna är kalla mot huden. Dan och den israeliska tjejen friges. Sonny, Tal och jag arresteras för våld mot tjänsteman. En officer i olivgrön uniform håller fram ett papper och penna, säger åt mig att skriva under. No.

Jag ska berätta från början.

*

I förmiddags mötte jag Laila som driver ett kvinnokooperativ i gamla stan. Hennes syster Nawal var också där. De bjöd på sött te med mynta i plastmuggar. Marschall sträckte fram handen mot Nawal som skakade på huvudet. Laila bröt in och påminde oss om att Nawal är hadj, vilket betyder att hon har varit i Mekka och renats. Efter det tar man inte män i handen. Vi sörplade på det heta teet, utbytte förtroliga blickar, jag, Nawal, Laila. Vi har något gemensamt som inte behöver uttalas. Jag tänkte på vad jag läste kvällen innan ur en bok om Moa Martinson. I Arbetarens lördagssida den 18 november 1922, vid tidpunkten 32 år, grovarbetarhustru och mångbarnsmor, skrev hon att kvinnorna egentligen står högre än männen, ty de kan ”konsten att lida.” Olika historier, systrarna mitt emot mig, Moa och jag, men lika ändå.

Jag berättade att Jonathan hälsar så gott. Laila och Nawal lärde känna honom här hösten 2008. De var mycket förtjusta i Jonathan. Laila knuffade sin syster i sidan pekade på mig, sa något på arabiska och nämnde hans namn. Nawal nickade, hon visste redan, vände sig mot mig. ”Det är okay, när ni säger att ni är gifta så förstår jag att ni är pojkvän och flickvän. It’s okay.”

*

Idag ska vi demonstrera mot stängningen av Shuhada Street, i hjärtat av Al-Khalil (Hebron). För att uppmärksamma den israeliska ockupationens apartheidpolitik och det förtryck som palestinska kvinnor möter dagligen i de palestinska territorierna. Palestinier får inte beträda Shuhada Street medan bosättare får röra sig fritt. Vi berättade för Laila och Nawal om demonstrationen. ”Be careful”, sa Nawal.

Klockan är tre på eftermiddagen. Ett tjugotal kvinnor samlas i ett litet vardagsrum hemma hos en gammal palestinsk gumma som bär vit hijab. Hon tar oss i hand och välkomnar oss med puss på kinden. Ytterligare femton personer, journalister och manliga aktivister är där. Stora påsar ställs fram. I dem ligger svarta traditionella palestinska klänningar med broderimönster i färg. Jag hittar en i svart och rött, fina färger tänker jag och drar den över mina jeans och långärmade tunika. Klänningen passar, når mig ända ner i hälarna. Ali som är huvudarrangören bär fram ännu en påse, fylld med svartvita kofior. Alla tar var sin. Gumman knyter den runt mitt huvud. Klick klick. Rummet fylls av blixtar, svetten rinner och luften är kvav av cigarettrök.

Vi ställer oss tätt intill varandra i en smal brant trappa. Journalister tränger sig fram med stora kameror. ”Are you ready?” Dörren öppnas och vi går långsamt, som vi har blivit tillsagda, över gatan. Vi är mitt ute på Shuhada Street. Några håller varandra i händerna. Runt min hals hänger kameran och filmkameran håller jag i handen. En bosättare springer emot oss, talar högt, med en bok i ena handen och gestikulerar vilt omkring sig med den andra. Jag trycker på rec. Senare får jag orden översatta av en vän. ”Det här är vårt land, försvinn härifrån!”

Strax därefter kör ett militärfordon förbi, stannar ett tiotal meter framför oss och män i olivgröna uniformer och M16 i handen kliver ur den, går emot oss. Mobilen ringer. Hello? Det är Peter som undrar var vi är. ”Jag ser er nu”, säger han och lägger på. Nu händer allt snabbt. Peter, Dan, Marshall och Sonny kommer nerför gatan från andra hållet. Soldater springer emot dem, övermannar Sonny och trycker ner honom i marken. Bröstet mot asfalten, händerna mot ryggen. ”Arresting me for what? I haven’t done anything! I am allowed to walk on this street!” Jag står en halvmeter ifrån honom, fångar hans ord och ansikte på film. Fyra soldater är över honom, varav en virar en plastremsa runt hans handleder. Jag sticker in min lilla arm, tar tag i remsan och rycker. Soldaten tar fram ännu en. Jag gör det igen, kastar iväg och den flyger över huvudena. Men tredje gången gillt. Sonnys armar är nu hårt knutna bakom ryggen. Han släpas upp på fötterna och jag ser min chans. Jag och flera andra sträcker ut våra armar efter honom, jag är närmast och krokar min arm runt hans. Och skriker, soldaterna släpper. En, två, tre sekunder. Tre sekunder i frihet, sedan är vi båda tagna. En soldat håller fast mig, han ser ut att vara i fyrtioårsåldern, dubbelt så bred som jag, stor mage, små ögon och tjocka kinder. Huden har djupa gropar. Han trycker ner mig i marken och sätter sig med knät över mina skuldror. Solglasögon ligger i två delar framför mig. Stop it, leave me alone! Kameran rullar fortfarande, nu ser man bara asfalten, jeansen under klänningen och mina nikeskor. Jag tar några djupa andetag och skriker. Kroppen och tyngden ovanför mig blir nervös. ”Don’t shout!” Jag skriker igen. En journalist med filmkamera följer sakta mitt ansikte när jag släpas längs marken innan jag dras upp på fötterna, och leds till militärfordonet. Let me go! Bakom mig hör jag en röst ”Not let you go, let you die!” Jag ser inte om det är en soldat eller en bosättare.

Sonny och Dan sitter med bakbundna händer på varsitt säte, svetten rinner ner i ansiktena, en palestinsk journalist är också gripen, och två israeliska tjejer. Soldaten som grep mig fäktar med armarna och ropar högt, försöker greppa kameran. AldrigAldrig! Jag håller hårt om den, kramar den. Hans ögon lyser röda. Tjejen med lockigt hår hjälper mig upp i ett av sätena. Det är svårt att röra sig i klänningen.

Jag frågar Sonny hur han mår, tar fram en flaska vatten och håller den mot hans mun. ”Thanks.” Sedan tar jag försiktigt fram min mobil, knappar snabbt in Sonny, Dan and Nina arrested in Shuhada St. och skickar till internationella koordinatorn, precis som vi fick lära oss på träningen. Tjejen bakom knackar mig på skuldran, hon säger att hon heter Tal, lutar sig fram och frågar vad jag heter. En advokat har redan kopplats in.

Jag tar av mig kofian och stoppar den i väskan. Känner med handen på mitt högra öga. Det är svullet och ömt. Militärfordonet kör nedför gatan, stannar vid kyrkogården i änden av Shuhada St. Man ropar ut oss en och en. En polis i blå uniform står utanför och frågar efter våra pass. Flera soldater pekar på mig, talar högt på hebreiska i mun på varandra, försöker få polisens uppmärksamhet. Likt barn som gjort rackartyg och är ivriga att peka ut en syndabock för fadern. Mitt ansikte är uttryckslöst, tittar ner i marken, undviker möta blickar. ”Where are you from?”

*

De för mig åt sidan. Solen är het. Jag drar snabbt den svarta klänningen över huvudet, det är varmt säger jag, tänker att jag ska förändra utseendet och flätar håret längs axeln. Israeliska tjejen med blont hår bjuder på en cigarett. Can they take my cameras, frågar jag fastän jag vet. ”Yes, they can”, svarar hon. Polisen viftar med handen och jag sätts i en vit jeep. En soldat sätter sig bredvid. Utanför mitt fönster samlas soldater igen, de pekar på mig, talar högt. Jag tittar ner. Jag förstår inte men anar. Jeepen börjar köra och jag stoppar försiktigt ner händerna i väskan, känner efter kameran, lyfter av batteriet och lägger det i innerfacket. Samma med filmkameran. Andas ut, ser ut genom fönstret. Soldaten märker inget, eller bryr sig inte. Sticker ner händerna igen medan jag fortsätter titta ut genom fönstret utan att se vad vi passerar, pillar upp luckan och trycker ut minneskortet. Stoppar det i innerfickan på framsidan av jeansen. Samma med filmkameran, men jag hittar inte var minneskortet sitter. Jag kikar ner i väskan, vrider och vänder på det. Fan kom igen då. Lägger ner den, tittar ut, andas. Och igen. Äntligen. Trycker ner minneskortet mellan strumpan och fotsulan. Det är fuktigt.

*

Sitter ensam i ett slags väntrum på en polisstation. En platt-tv på väggen framför mig visar israelisk såpopera, kall luft strömmar ur den elektriska fläkten, en vattendunk står i hörnet, män i gröna och blå uniformer går ut och in. Automatvapnen klirrar och kluckar hängande över axlarna. Jag behöver gå på toaletten. Soldaten, hon har långt mörkt hår uppsatt i svans, ett huvud kortare än jag och ser ung ut, visar mig in i en annan byggnad. ”Don’t close the door.” Tankar flyger kors och tvärs för mitt inre. Kroppsvisitering, om och när. Minneskorten, foton och filmklipp. Vad kan hända? Soldaten iakttar mig genom dörrspringan.

Tillbaka i väntrummet. Jag lutar huvudet mot väggen och blundar.

*

Lite senare. De två israeliska tjejerna är här nu, även Sonny och Dan, de kördes hit i andra fordon. Den palestinska journalisten är släppt. En av soldaterna i rummet pekar på mig, säger åt en annan att sätta handklovar på mig. Tal frågar honom varför, hon verkar upprörd. ”I feel threatened by her.”

En timme senare friges Dan och den blonda tjejen. Sonny, Tal och jag arresteras för våld mot tjänsteman. Teven visar nyheter, Tal översätter. Ryssland anklagar USA för att beväpna rebeller i Syrien. En ung soldat kommer med papper, all text är på hebreiska, han ber oss skriva under och vi vägrar. När de lämnar rummet talar vi lågt med varandra, vad händer, vad säger de, var är vi. Polisen hyschar och Tal förs bort till ett annat rum. När Sonny och jag är ensamma börjar vi tala om demonstrationen. ”You shouted right into my ear”, säger Sonny och ler. Vi skrattar.

Senare. Jag lutar huvudet mot väggen igen, blundar. Solen ligger lågt, skiner in genom den öppna dörren. En man i vit skjorta, mörkblå kostymbyxor och blanka skor kommer in. Han sätter sig mellan mig och Sonny och presenterar sig. ”I’m your lawyer, I will tell you what to do. You have the right to remain silent, and I recommend you to do so. Anything you say may be used against you. You are accused of attacking soldiers, this you must keep on denying. They will try to make you talk. The best thing is that you say nothing. Tomorrow there is trial.” Jag visar mitt svullna högra ögonlock, varpå advokaten säger att jag måste visa dem, be dem att fotografera det. Sonny drar upp t-shirten och visar ett sår som blöder strax under bröstvårtan. Advokaten dokumenterar skadorna.

Det är mörkt utanför, det är kallt och jag fryser. Har suttit med handklovar i över tre timmar, gått på toa två gånger, rökt en cigarett. Känner mig lugn, vet att jag inte gjort något fel. Polismannen som förhör Sonny ropar högt inifrån en av de stängda rummen. ”You dont know anybody here?! Before you said you knew her, now you don’t?!” Samma frågor upprepas. Ibland hör jag Sonnys röst, men inte vad han säger. Varför är han inte tyst? Mobilen piper. Det är mamma. ”Hoppas allt fortsatt ok. Man blir ju lite orolig när man förstår hur tufft det är. Kram.” Allt är bara bra! Kram. Jag vill inte att hon ska veta. Inte än, inte nu. I will give no comments säger jag tyst för mig själv, om och om igen. De förhör Sonny i en och en halv timme, sen är det min tur.

*

Ett litet rum, två män, en med blå och en med grön uniform, och en tredje civilklädd. Alla bär kippa. ”Did you assault the officer? To what organization do you belong? You will be sent out of Israel. Where do you wanna go, Sweden, Turkey, or maybe Syria? You want war, in Syria there is war. Tell us about the demonstration. Why don’t you wanna give any comments? What will we say to the judge when you give no comments? What will we say to him when you are not saying anything?” No, I did not assault a soldier.

Torsdag 14 juni 2012

Midnatt. Sitter med block och penna i knät, skriver ner vad jag ser och hör. En polisman gör tecknet åt mig att lägga tillbaka det. Går ut och röker en cigg för att se om jag ser Tal, vad de gör med henne. Två soldater följer med för att hålla vakt. ”You love Israel?” Excuse me? ”Love Israel?” Jag tittar åt andra hållet, det är stjärnklar himmel, luften är sval, fimpar och ber om att få gå in igen. Känner mig uttråkad, kommer på att jag packade ner en bok i väskan i morse, Bertrand Russels’ The Problems of Philosophy. Jag läser första meningen: Is there any knowledge in the world which is so certain that no reasonable man could doubt it?

*

Tal och jag sitter i ett militärfordon på väg till häktet i Jerusalem. Klockan är fyra på morgonen, vägarna är öde. Sonny är kvar på polisstationen i Al-Khalil. Soldaten framför mig sjunger Hatikva, den israeliska nationalsången, soldaten vid hans sida stämmer in, han sitter med en iphone, nynnar samtidigt som han scrollar på sin facebook.

*

Vi lämnar in allt vi har, även skosnörena. Sedan ombeds jag klä av mig naken i ett litet rum. En kvinnlig soldat genomsöker kläderna, ber mig att snurra ett varv. ”I’m sorry”, säger hon och jag ser att hon menar det. Hon är 19 år gammal och har sex månaders värnplikt bakom sig, sexton månader kvar, berättar hon. Jag tänker med lättnad på att jag lämnade in minneskorten bland värdesakerna. Vi förs till cellen, tre gånger två och en halv meter. Längst in finns toalett och dusch med svängdörr, inget papper. Vattnet rinner ur ett hål i väggen. Två betonggjutna våningssängar, fyra hårda bäddar. En kvinna ligger och sover i den nedersta. Tal och jag klättrar försiktigt upp och lägger oss på varsin. Runt den tunna brunfläckiga madrassen under mig ligger cigarettfimpar, aska, gamla plåster, smutsig bandageremsa och torkad äppelskrutt. Jag drar en grå filt över mig. Klockan måste vara runt fem på morgonen. Starka lampor i taket lyser dygnet runt. I hörnet finns en kamera, det liknar ett öga som tittar ner på mig och Tal. ”It’s sad to see that many jail wardens are palestinians. They want the palestinians two guard themselves,” säger Tal. Detta kan liknas vid muren. De israeliska företagen, på uppdrag av den israeliska regeringen, anställer palestinier för att bygga den massiva betongmuren på deras egna mark, som stänger in och stänger ut. Systematisk kontroll och nedbrytning av ett folk.

Vi viskar, pratar om BDS, palestiniernas frihetskamp, om den israeliska ockupationen och rasismen. Tal är vacker, vegan och anarkist. Arresterad en gång tidigare, då var hon rädd, det är hon inte nu. Det var vår bombning av Gaza 2008 som fick mig att vakna till, förklarar hon, sedan dess har hon varit aktiv. Hon och jag är lika gamla. Vi berättar historier, skrattar, blir vänner och jag vet att det kommer vara för alltid.

*

Dunk dunk dunk. Vi hoppar ner, kvinnan vaknar och ställer sig upp, hon tittar på oss och ser förvånad ut. Två vakter öppnar dörren, säger något och stänger igen. ”They just wanna count us.” Vi kryper upp igen och somnar. Dunkandet sker därefter varje timme. Efter ett tag vänjer vi oss. Hoppar upp och ner från sängarna, likgiltiga och trötta. Efter frukosten börjar Tal och Jordania, som kvinnan heter, tala med varandra. Hon är häktad för att ha misshandlat sin egen mamma. Jordania har svart hår, färgat. Längs hårbotten lyser en grå rand av utväxt. Jag gissar att hon är strax över fyrtio. Hon har varit vacker, ögonen, läpparna, mörkbruna fräknar strödda över näsan. Men tänderna avslöjar långvarigt missbruk. Det berättar hon själv, men säger också att hon fått tänder utslagna av fängelsevakter. Hon berättar vidare att hennes man misshandlat henne. Om och om igen. Sist var det något om ett krossat akvarium. Hon talar snabbt, konstant, glömmer vad hon sagt, säger det igen. Tal lyssnar tålmodigt, och hinner inte översätta allt till mig. Jag vill inget hellre än att ta del av kvinnans historia. I cellen finns inget annat att göra än att snacka, röka och sova. Jag klättrar upp på den hårda madrassen, viker filten till huvudkudde, lägger mig och försvinner i dvala.

*

Dunk dunk dunk. Vi förs ut ur cellen och får handklovar och kedja runt fötterna. Det gör ont när man går. Vi kliver in i ett fordon utan fönster och utan luft, det är varmt. De manliga internerna sitter i den andra avskilda delen, med pansar och plast mellan oss. Snart börjar rättegången. Vakter och poliser omringar oss konstant, de fäller förnedrande kommentarer om oss, åt oss. Tal översätter bara en bråkdel för mig. ”You don’t wanna know.” När vi sitter i rättssalen som är ett litet rum stiger flera av Tals vänner in, jag ser mig omkring. Sist in kommer Peter och Johnny, jag vinkar med mina fastbundna händer och ler, visar tummen upp. Jag räknar till trettio personer i rummet, de flesta sittande i bänkraderna, några stående. Stimmig stämning. Åklagaren vill se oss deporterade samma dag, advokaten säger vi ska frias från alla anklagelser. Den kvinnliga domaren ser ointresserad ut. ”She doesn’t like you”, viskar advokaten åt oss. Domaren nekar att titta på bevisen som läggs fram. Hela rättsprocessen tar inte mer än en timme, allt sker på hebreiska. Sonny, jag och Tal frias från anklagelserna om våld mot tjänsteman, men fälls för att ha försvårat polisernas arbete. Vi förbjuds att vistas i Al-Khalil och zon A tre månader framöver. Bryts villkoren döms vi att betala 5000 shekel, motsvarande 10000 kronor. Tal och jag förs tillbaka till cellen.

*

Tal skakar i mig, ”we can go now”. Yrvaken klättrar jag ner för sängen. ”Oh, it’s me first.” Tal tar Jordania i handen, säger hej då och försvinner. Jordania och jag utbyter några ord på engelska. Hon frågar var min mamma är någonstans. Min mamma bor i Sverige, förklarar jag. Sedan säger hon något på hebreiska. Jag skakar på huvudet, förstår inte. Hon pekar på sitt bröst: ”My mother”, säger hon och börjar gråta. Vi sitter tysta ett tag, sedan lägger jag mig ner, lutar huvudet mot filten, försvinner in i drömlös sömn igen. Dunk dunk. Jag vet inte hur länge jag har sovit. Äntligen. Jag hoppar ner. Två vakter öppnar dörren, ropar och stänger igen. Jag klättrar upp igen, somnar. Vaknar igen av det metalliska bankandet, tittar ut genom luckan i dörren och frågar när jag ska få komma ut. ”Maybe you stay here two hours, maybe two days”, säger mannen. ”I signed a 24 hours arrest, it’s more than that now”, säger jag, upprepar att jag måste släppas. Vakten rycker på axlarna och försvinner. En stund senare kommer de igen, ropar mitt namn. De lämnar tillbaka mina värdesaker, mina skosnören. Jag frågar var Tal är. ”I think she is waiting for you outside.” Det är becksvart utanför, jag undrar vad klockan är. På andra sidan vägen sitter Sonny, Peter, Tal och två av hennes kompisar. Jag möts av leenden, varma blickar och kramar. De försöker läsa mig. Tal kramar mig hårt. ”I was so worried about you.”

Jag sätter på mobilen, klockan är nästan tio på kvällen, alltså har jag varit arresterad i trettio timmar. Strax därefter får jag ett sms, det är mammas svar från igår. ”Jätteskönt att höra att allt är bra!” Ja nu är det bra, tänker jag medan jag snörar och knyter skorna.

Fredag 15 juni, Nabi Salih

Sonny och jag träffade Hisham igår kväll; pratade om vår situation, om hur vi ska hantera domen och restriktionerna; kan vi vara till nytta? Vi duschade och sov ut. På morgonen drog vi snabbt från Jerusalem, lämnade vår packning i lägenheten i Ramallah och slängde oss in i en service, som är den vanligaste formen av lokaltrafik på Västbanken, till Nabi Salih. Vi hann precis komma fram innan demon började. Det hade känts sorgligt att inte göra något idag efter häktesupplevelsen och rättsprocessen. Väl framme väntade åtta nya ISM:are på oss, de avslutade träningen igår; fem svenskar, en italienare och en amerikan. Amerikanen är fd soldat  i Afghanistan och Irak, övertygad kommunist och jude. Han har lidit svåra problem efter krigen, men mår bra nu säger han.

Varje vecka samlas invånare för att protestera mot konfiskeringen av deras mark av den närliggande israeliska bosättningen Halamish. Den israeliska militären är känd för att använda mycket våld mot demonstranterna här. Den 11 december 2011 dog Mustafa Tamimi, skjuten med en tårgasgranat i ansiktet på nära håll.

Jag upptäcker en pojke bakom mig som inte kan vara äldre än fem. Han plockar upp en sten från marken och lägger den i det långa snöret, svingar den över huvudet och svisch, kastas den iväg. Han skrattar och ser sig blygt omkring. Vi börjar gå ner för vägen, ropar slagord, jag fotograferar. Soldaterna står knappt hundra meter längre ner på vägen. De närmar sig, och vi närmar oss dem. Några bygger barrikader med stenblock och sopcontainrar. Skunk-kanonerna börjar spruta, sedan skjuter de tårgas som vinden fångar och blåser upp längs berget. Plötsligt hör jag smällar. Jag vänder mig om och halvspringer upp för gatan. Ett hårt slag träffar mig i knävecket. Fuck! Jag börjar halta, ser ner och undrar om benet kommer bära mig. Någon kommer fram och ber om att få se om jag blev träffad. Jag viker upp jeansen, ett rött märke syns från gummikulan, och lite blod. Omedelbart lyfter två killar upp mig. I’m okay, säger jag. ”No, you should not walk.” De bär mig upp till bensinstationen. Strax därefter kommer en av killarna ut ur affären och räcker fram en isglass. ”They had no ice, use this.” Jag trycker den mot såret. Knät dunkar. En sjukskötare tvättar såret och lägger gasbinda runt. Jag tackar så mycket och äter upp glassen. Den är kall och söt, svalkar under den heta solen.

Vännerna frågar hur jag mår. Jag försäkrar dem om att jag mår bra, det gör inte ens särskilt ont. ”Unbelievable it was going to happen to you,” säger Samer. ”Now you are the veteran”, skrattar Dan, ”and you’ve barely been here a week”.

Jag sätter mig i skuggan av ett olivträd hundra meter bakom alla andra som fortsätter demonstrera, tar fram block och penna och börjar anteckna. En pojke går förbi mig, han ler blygt. Marhaba, hälsar jag och ler tillbaka. Han bär på två fyllda plastpåsar med förbrukade tårgasgranater. Lite längre upp i backen stannar han och vänder ut och in på påsarna. Metallen klirrar; han ser ut att börja sortera de gråfärgade i en hög och de gröna i en annan. Sedan tar han fram en större kasse och fyller den med de finaste. Slänger upp den på ryggen och försvinner bland husen.

Söndag 17 juni, Nablus.

Ny stad, nya människor. Mitt knä är fortfarande svullet och jag haltar när jag går. Nablus välkomnar mig med varm vind, röd sol och vacker kvällsbön. Jag tänker att jag kommer trivas här. När jag stiger av servicen märker jag hur lätt det är att andas luften här. Lättare än i Al-Khalil. Jag ser inga bosättare, inga bosättningar eller checkpoints mitt i stan, alltså heller inga israeliska soldater. Den konstanta påminnelsen om ockupationen och apartheid finns inte här.

I lägenheten är det bara Alex, Laila, Sonny och jag. Ytterligare fem tjejer från Sverige bor här men de är Ni’lin och ska stanna där över natten. Alex frågar om jag vill hänga med ut och träffa lite folk, men jag stannar hemma och skriver istället. Varför känns det som om tiden aldrig räcker till?

Redaktören från tidskriften Mana hör av sig och vill att jag skriver ett reportage. Jag blir glad, plötsligt känns det som om jag kan göra något. Inte bara bloggen som jag inte riktigt vet varför jag skriver. För er, och kanske lite för mig själv. Att sätta ord på det jag ser och hör. Som ni märker argumenterar jag inte, jag är trött på det, tycker det mesta är uppenbart. Min vilja är att levandegöra, åsikterna lämnar jag åt er.

Måndag 18 juni 2012

Sonny ligger i soffan och läser en bok om Edward Said. Det var han som en gång skrev:

”Remember the solidarity shown to Palestine here and everywhere… and remember also that there is a cause to which many people have committed themselves, difficulties and terrible obstacles notwithstanding. Why? Because it is a just cause, a noble ideal, a moral quest for equality and human rights.”

Alex sitter vid datorn med gitarren i knät och texten till Ounadikom på skärmen. Han plingar ackord för ackord och nynnar. Ounadikum betyder Jag kallar er och är en palestinsk revolutionär sång som bygger på en dikt från 1966 av den palestinske poeten och politikern Tawfiq Ziad. Jag sitter i andra soffan med datorn i knät, skriver om demonstrationen, om arresten, häktet och om Tal. Funderar på hur jag ska skriva, och vad. Det är så mycket och jag vet inte var jag ska börja. Allt ryms inte, måste välja och sortera. Soldaterna suddas ut och blir till en otydlig grön massa.

Alla tankar kommer till mig nu, om rätt och fel, efterklokhet och självrannsakan. Kanske skulle vi inte ens deltagit i demonstrationen. De flesta som deltog var internationella, vilket går emot ISM:s principer om att majoriteten ska vara palestinier. Men initiativet var palestinskt, räcker inte det? Bättre att vi utsätts för fara än palestinier som riskerar administrativt förvar i flera år. Och varför försökte jag de-arresta, vad tänkte jag egentligen. Jag tänkte nog inte alls utan agerade på känslor, att försöka kändes självklart då. När jag skrev pressmeddelandet om händelsen för ett par dagar sedan frågade jag Sonny varför han tror att soldaterna attackerade honom och inte någon av de andra internationella, men jag vet redan varför. ”The colour of my skin, I’m too dark for their likening.” Sonny är från London men föräldrarna från Indien. Under hans tid i Palestina har han flera gånger tagits för palestinier. Sonny säger att han inte hade blivit besviken på mig om jag hade avstått, att han hade förstått. Jag säger att jag nog agerade fel, men att jag inte stod ut med att se soldaternas brutala behandling av honom. Men utan arresteringarna hade det inte blivit en nyhet, utan nyhet ingen uppmärksamhet, vilket var det vi ville. Att utmana apartheid. Sonny håller med. Så småningom kommer jag fram till att det är fel att älta dessa tankar när all energi borde gå på vad som egentligen är fel; militärens våld, ockupationen och den israeliska rasismen. Demonstrationen på Shuhada Street var en nödvändig och viktig aktion, och jag är stolt över att jag deltog.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Welcome to Ghost City

Samer, Sonny och jag går ner mot centrum. Där möter vi Peter för att bevaka Settlers’ tour, som går genom gamla stan i Al-Khalil varje lördag. Vi sätter oss på torget och väntar. Kanske blir den inte av, ingen vet, men vi väntar. Köper färskpressad apelsinjuice så länge.

Tre barn, bland dem Ahmed, kommer fram till mig och pratar arabiska. Jag säger att jag inte förstår, men de fortsätter. I am the American Dream står det på t-shirten. När jag frågar om jag får fota nickar han ivrigt och sträcker fram sin hand och gör peacetecknet. Klick. Han skrattar.

Sonny får ett samtal, bosättarturen har börjat från andra ingången. Vi tar våra grejer och svänger in på en liten gata, stora presenningar hänger över oss, och ovanför dem ett galler, ovanpå gallret ligger stenar. Det är bosättarna som kastar dem uppifrån sina fönster förklarar Sonny. Väl framme står det ett trettiotal personer som bär kippas, tallit katans och tinninglockar runt en äldre man som talar högt på hebreiska. Det är stadens högste rabbin som visar de lokala bosättarna och eventuellt en och annan judisk-amerikansk turist längs marknadsstråket och berättar om platsens historia. Jag önskar jag förstod vad han sa. Ett tjugotal tungt beväpnade soldater i gröna uniformer står runt dem. Jag, Sonny och Samer står utanför ringen. Gatan är trång och mörk. Jag håller filmkameran lågt, trycker på rec. Lokala försäljare kommer bärande på grönsaker och varor, de stoppas av soldaterna. Och måste vänta.

Gruppen börjar röra på sig, soldaterna likaså. De följer efter rabbinen och stannar igen. Den höga stämman studsar mot de tusenåriga vita stenmurarna. Bosättarna verkar inte lyssna, de står vända med ryggen mot rabbinen och stirrar på oss, viskar. Soldaterna upptäcker kameran och ställer sig framför mig. De går förbi oss och säger något på hebreiska. Jag hör att det inte är vänliga ord.

Slutligen eskorteras bosättarna av soldaterna genom en hög järnport vid torget där vi drack juice tidigare, in till Beit Romano-bosättningen. Två pojkar med kippa och små tinninglockar dyker upp i utkikstornet innanför. Den ena har en slangbella i handen, petar på den, drar i gummibandet och tittar på de palestinska barnen som står nedanför. Vi ser på, avvaktar, efter en stund försvinner pojkarna bakom den låsta porten.

Vi går därifrån och Ahmed och hans två kompisar springer efter oss. Jag pekar på stentavlan med hebreiska inristningar som rabbinen hade pratat om. ”Jag undrar vad det står.” Sonny rycker på axlarna. Plötsligt hoppar Ahmed och hans två kompisar fram, upp mot väggen och spottar.

Längre ner på gatan träffar vi en ung man som säger att han heter Ibrahim. ”Vill ni upp på taket för att se utsikten över staden?” Trappan är brant, den leder oss genom en palestinsk familjs hus. Ena väggen gränsar till en bosättning. ”This family has been harrassed many many times. Soldiers come here a lot. They are not allowed to have closed doors and some rooms they cannot use.” Ibrahim stannar och pekar in i ett av rummen. ”A settler threw a molov cocktail in 2007. Two children died from the fire.”

Vi fortsätter upp för trappan. Den låga solen färgar hustaken gula, vinden är sval. Tre soldater tittar ner på oss från ett utkikstorn alldeles intill. Jag fångar dem på film när de pekar rakt in i kameran.

”The family has no water”, fortsätter Ibrahim och pekar på en tom vattenbehållare. De har lagat den flera gånger men gång på gång förstörs den av bosättare. ”So from where do they get water”, frågar Sonny. ”From the mosque.” Ibrahim pekar på en förfallen byggnad nedanför oss. ”Is that a mosque”, frågar Sonny. ”Yes, that is a mosque.” Samer frågar om det är där massakern ägde rum. Han tar fram en karta och visar oss. ”The Ibrahim mosque is here. A settler killed 29 people during Friday’s prayer.”

Den 25 februari 1994 steg den israeliska bosättaren Baruch Goldstein in i en av gudstjänstlokalerna där flera hundra muslimer förrättade bön. När de församlade böjde sig ner i riktning mot Mecka, öppnade han eld med ett automatvapen vilket dödade 29 och sårade ett hundratal människor. Goldstein blev lynchad på plats. Efter massakern införde israeliska myndigheter ett två månader långt utegångsförbud för de 170 000 palestinierna boende i Al-Khalil. Sedan dess har militären tvingat flera palestinska köpmän att stänga ner sina verksamheter längs marknadsstråket. Bosättarna har blivit fler, och soldaterna som skyddar dem har också blivit fler.

Al-Khalil, eller Hebron på hebreiska, är en av världens äldsta städer, helig för muslimer, kristna och judar. Det är Västbankens största stad och hem för 250 000 palestinier. Runt stadskärnans äldre kvarter bor 500 bosättare, i skydd av israelisk militär, 125 kameror och tiotals utkikstorn.

”We live like chickens in a cage”, säger Ibrahim och får svårt att tala, han skakar på huvudet och slår ner blicken. ”This is ghost city. Welcome to ghost city.”

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , | Lämna en kommentar

Demonstration till minne av Yousef Aqel Srour

Först är det bön. Klockan är tolv. Vi har samlats i utkanten av byn där en massa människor sitter i grupper under olivträden. En mansröst ropar megafonen, alla utom vi reser sig och ställer sig i rader, med böjda huvuden. Allahu Akbar. De böjer sig en gång, stående, sedan lägre, med knäna mot bönemattan. Samma rörelse upprepas.

Efter bönen går vi längs den smala grusvägen som leder ut ur byn och ner genom olivlunden. Cirka 60-70 personer i alla åldrar, de flesta bor här. En handfull pojkar som ser ut att vara sjuårsåldern springer med. Även internationella aktivister deltar; fem ISM:are, och cirka tio israeler från Anarchists Against the Wall (AATW), samt en liten grupp från Skottland. En handfull palestinier bär på gummidäck, fyllda med torrt gräs. Samer frågar mig vad de ska användas till. ”Att bygga barrikader”, antar jag, ”som skydd från soldaterna”.  Strax därefter får vi svaret. Däcken bränns intill muren. Tjock rök fångas av vinden och blåser längs den grå betongen. Men muren fattar inte eld, den blir bara svart.

AATW ropar ur megafonen på hebreiska till soldaterna på andra sidan muren. Jag förstår inte men gissar vad det handlar om.

Ni’lins invånare har tillsammans med internationella aktivister genomfört demonstrationer varje vecka i flera år mot den olagliga expansionen av israeliska gränsen. Den 29 juli 2008 sköts tioåriga Ahmed Moussa till döds av polisen som använde skarp ammunition. Femton skadades av gummikulor den dagen. Efter Ahmed Moussa har fyra till personer dödats, i en by med 5000 invånare. Minst en tredjedel av markerna runt Ni’lin har konfiskerats av israeler. Palestinierna har förlorat sitt land att leva och odla på.

”Dra åt helvete murjävel”, står det med stora bokstäver på muren. Jag vänder mig till Carlo. ”It’s in Swedish”, förklarar jag och översätter till engelska. Han skrattar. Stenar kastas mot muren med ett dovt kluckande läte som ekar ner i dalen. Soldaterna på andra sidan barriären skjuter tårgas mot oss. Vi springer i vindens motsatta riktning, jag och Samer undgår röken, men andra börjar hosta och kippa efter andan. Palestinska demonstranter går ner i dalen, andra går alldeles intill där betongmuren slutar och stängsel börjar. Jag och Samer står kvar på höjden. Vacker utsikt. Och sorglig på samma gång. På kullen bakom muren syns vita fyrkantiga hus i täta rader. Det är en israelisk bosättning. Stora svarta märken i marken fläckar olivdalen på den här sidan muren, av bränderna som tårgasgranaterna orsakar. Förgiftad mark.

Vi stannar under den heta solen i en timmes tid, tar skydd från tiotals och åter tiotals tårgasgranater.

Det verkar lugna ner sig. Jag, Samer och Dan går ner mot muren där Sonny, Marchall och Carlo står. Går alldeles intill, trycker handen mot betongen, fotograferar, poserar framför texten Free Palestine. En diskussion uppstår mellan Carlo och Sonny, om två motsatta idéer om hur man praktiserar solidaritet. Dan från England blir stressad och vill därifrån. Vi säger till Carlo att hänga med men han vill stanna. Diskussionen fortsätter, Carlo höjer rösten. ”Stick då, klättra över muren till israelerna i så fall!” Sonny talar lugnt till honom, men Carlo hör inte. Jag står närmast dem och kan inte hålla tyst. ”Calm down.” En ung palestinsk kille går mellan dem. ”Shalas!” Carlo tar några steg tillbaka.

Plötsligt skjuts åtta tårgasgranater upp i luften. De målar streck av vit rök mot den ljusblå himlen och landar tio tjugo meter från oss. Vinden blåser in mot muren. Vi springer, hostar, förblindade av knivskarpa stickningar i ögonen, näsa och hals, snubblar upp längs den ojämna marken med stora stenar och vassa nässlor, in mot byn igen.

”Are you okay,” frågar en ung kille med maskering. Han heter Said och bor här. ”Where you from?” Ana min Suede, svarar jag. ”I’ve been there” säger han och rabblar upp en lång rad svenska städer jag själv aldrig varit i. För tre år sedan blev Said inbjuden av en svensk riksdagsman för att berätta om situationen i Ni’lin. Vi stannar vid en minnesplatta i sten och Said börjar berätta. Jag frågar om jag får filma. ”No problem.” Han knyter av sig maskeringen. ”Det är inte för er jag gömmer ansiktet, utan för soldaterna som filmar oss.”

Yousef Aqel Srour, 36 år gammal, blev skjuten i hjärtat med skarp ammunition under en demonstration den 5 juni 2009. Precis tre år sedan. Dagens demonstration var för att hedra hans minne. Said berättar detaljerat vad som hände den dagen, han var 17 år gammal då. Sedan visar han oss till sitt hus. Han pekar på fönsterna med tungt galler. Skydd mot soldaternas kulor förklarar han.

Jag stänger av kameran och tackar. Shukran. ”It’s my duty to tell, to honour our heroes, our martyrs.” Han bjuder in oss på bakgården där vi möter flera andra människor, bland annat hans pappa, som vilar i skuggan av vinrankorna. Hönor och kycklingar irrar omkring vid våra fötter. En ung kille står med armen utsträckt, han har ett sår på armbågen som en man från röda halvmånen tvättar och lägger bandage på. Jag frågar om jag får filma. ”No face”, säger killen. ”No face”, upprepar jag och glömmer fråga om han blev träffad av tårgasen eller om han föll bland stenarna.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tårgas, skunk-kanoner och ”gummikulor”

Hundarna sover inte i Ramallah. Åtminstone inte om nätterna. Ett skall hörs utanför fönstret, två hundar svarar lite längre bort, sedan stämmer hela kvarterets hundar in. Skallen avtar, till slut hör jag bara några långt bort, flera kilometer bort. Det är alldeles tyst en stund. Ett skall hörs, och så börjar det igen.

Första dagen avklarad, späckad med information och samtal. Vilka är dina rädslor? To feel useless, säger Carolyn från Kanada. Not being able to come back, säger Peter från Danmark. Karin från Michigan nickar, jag också. Vi håller med. To be too dominant, säger Marshall från Texas. Att någon av oss eller våra palestinska vänner blir allvarligt skadad, tillägger jag.

Förhoppningarna då? Att praktiskt bidra i palestiniernas kamp för en värdigare vardag, att lyssna på deras historier och ta med dem hem till våra länder, sprida information, att bli en alternativ kunskapskälla. Att se sanningen med egna ögon. Vi nickar, vi är överens. Vi är alla unga, jag gissar att jag är äldst. Förutom Marschall som stannar till jul, ska vi andra stanna mellan tre till sex veckor.

Tiden börjar rinna iväg och vi har inte ens börjat. Det är bråttom, eller inte. Tålamod!

Alex, den internationella koordinatorn, plockar fram en svart påse och börjar rota i den. Han tar fram något som liknar en granat, handen är svart av sot. ”En tårgasgranat, oberäknelig med sin runda gummibotten, men mjuk”. Sedan håller han upp ett silvrigt metallrör, lika stor som hans hand.  ”Den här däremot, kan skjutas från flera hundra meters avstånd”. ”De är brännheta” tillägger Lejla som också håller i dagens träning. ”Rör dem inte, inte ens med foten. Palestinierna kommer försöka kasta tillbaka dem men de bär handskar.”

Mustafa Tamimi sköts ihjäl den 10 december förra året i Nabi Saleh, träffad av en tårgasgranat i huvudet på bara ett par meters håll. Det fångades upp på film och spreds över världen.

Mer plockas fram ur påsen; två olika sorters gummikulor, ett namn som låter ganska harmlöst. Den ena sorten, den runda, har inte gummi, utan endast ett hårt tunt plasthölje runt metallkulan. Sist, live bullets. Hylsor och förbrukade granater vandrar från hand till hand. Vi tittar på dem, känner på dem. Israeliska militären använder också skunk-vattenkanoner: ett extremt förorenat vatten som lämnar efter sig en fruktansvärd stank på allt det vidrör.

Abed håller i den juridiska delen av träningen, våra rättigheter, ageranden under demonstrationer, checkpoints, möten med soldater, poliser och bosättare. Ljusgröna, gråblå och mörkgröna uniformer. Olika system och behandling om du är palestinier, israel eller internationell. Vi gör värderingsövningar, responding to violence, spektrumet av icke-våld.

Andra och sista dagen av träningen dyker Rana upp, även känd som flag woman. För en månad sedan klättrade hon upp på en israelisk vattenkanon under en demonstration med en palestinsk flagga. Hon och flera andra aktivister blev pepparsprayade, men lyckades komma undan arrestering. En lyckad de-arrest. Hon är mediakoordinator och lär oss hur vi kan rapportera från viktiga händelser. Efter träningen åker vi till ISMs lokala kontor. Där möter vi Samer från Danmark som just anlänt. Vi träffar också Carlo, en italiensk aktivist. För bara några veckor sedan blev han frigiven efter en månad i fängelset. Han ska vara kvar på Västbanken i ett par veckor till, sedan åker han till Gaza.

Under eftermiddagen deltar vi i en demonstration till stöd för två politiska fångar som hungerstrejkar i ett israeliskt fängelse. En av dem är fotbollsstjärnan Mahmoud Al Sarsak från Gaza. Han har inte ätit på 80 dagar.

Efter demon ropas kvällsbönen ut, den vaggar mig nästan till sömns. Senare på kvällen stiger Dan från England in i lägenheten. Han har varit på Västbanken i en månad, och stannar ytterligare en. ”It’s all I can afford.” Dan ska åka med oss nykomlingar till Ni’lin imorgon.

Publicerat i Ankomst, på Västbanken | Lämna en kommentar

Jerusalem

Jerusalem vaknar tidigt. Kvinnor säljer färsk mynta och män nybakat bröd, frukt- och grönsaksstånd öppnar, unga killar hänger i gäng, israeliska soldater patrullerar. Jag går igenom Damascus Gate som ligger mitt över vägen från hostelet, låter mig gå vilse på de små gatorna i gamla stan, hamnar på Via Dolorosa. Plötsligt reser sig Västra muren framför mig och bakom den blänker Klippdomen. Lite längre bort ser jag toppen av al-Aqsamoskén. Jag går upp för en trappa och ställer mig vid det jag tror är samma utsiktsplats där jag, för 13 år sedan, poserade framför kameran tillsammans med min pappa och syster. Det måste varit året innan andra intifadan. Förra veckan när jag hälsade på hos mina föräldrar frågade jag dem varför de inte sa något då. Om läget, om politiken. Vi visste inte, sa de. Eller tänkte inte på det. Vi såg det bara som en resa till ett historiskt intressant land.

Vid Jaffa Gate klappar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står Fernando från flyget. ”Nice to see you, are you enjoying your day”, säger han. Det tar en sekund eller två att koppla. Hela dagen har olika människor försökt sälja saker till mig och för en kort stund trodde jag om det var ännu en försäljare. Fernando är med i en organiserad vandringstur i gamla stan och gruppen är på väg bort. ”Vi kanske ses igen”, säger han och småspringer vidare.

Vid lunchtid går jag tillbaka till hostelet för att vila och för att undvika de hetaste soltimmarna. Hisham presenterar mig för Lina som just kommit från Stockholm. ”Hon är en av den äldre generationen ISM:are”, säger han och lämnar oss ensamma. Lina och jag konstaterar att vi inte känner varandra men har många gemensamma vänner i Malmö. Första gången hon åkte till Palestina var 2003, därefter har hon varit tillbaka flera gånger. Nu ska hon besöka en familj hon känner i Nablus. ”Kom och hälsa på om du kan, så bjuder vi på middag.” Vi utbyter kontaktuppgifter, önskar varandra en trevlig resa och säger att det hade varit kul att ses igen.

På eftermiddagen hör jag slagord utanför mitt fönster, en demonstration. Jag plockar ihop mina saker, kameran, och skyndar mig ut men hinner inte. Jag varken ser eller hör den. Jag frågar mig omkring men ingen vill svara. På fredag kommer jag förmodligen få delta i min första demonstration på Västbanken. Var det blir någonstans vet jag först efter ISM:s två dagars träning i Ramallah, som börjar imorgon.

Publicerat i Ankomst | Lämna en kommentar

Skymning över Tel Aviv

Solnedgången är vacker när planet landar. Den röda solen färgar avgaserna rosa över Tel Aviv. Passkontroll. What is the purpose of your visit? Are you alone? How long are you staying? Do you have a plan for you stay? Have you booked hotel? Are you going to the Palestinian territories? Turism. Ja. Sex veckor. Eilat, jag är dykare. Nej. Har inte så bra koll på det, jag vill förstås till Betlehem och Nasaret, var ligger de? That’s okay. Are you planning to go to Ramallah? Nej. Finns något turistigt att se där frågar jag. No, not really, säger polisen och stämplar passet med tre månaders visum.

Jag går raka vägen mot utgången, och vänster mot shuttletaxin som ska ta mig till Jerusalem. Inte ens sex minuter tänker jag, andas in den varma kvällsluften, stiger på minibussen och säger namnet på hostelet till chauffören.

En man möter mig och visar mig till en sovsal. Det kostar 50 shekel natten. Hur länge stannar du, frågar mannen. En eller två, jag vet ännu inte. Känner du Hisham, frågar jag. Klart jag gör. Jag skulle behöver ringa honom förklarar jag. Det behöver du inte, han sitter här ute.

En äldre man med lång ljusbrun mönstrad tunika, tunnhårig och vänliga ögon, sitter på en stol mellan två andra män. De spelar backgammon. ”Where you from” frågar han. Malmö. ”How is everyone doing there?” Alla mår fint, de hälsar så gott. Han ger mig ett hjärtligt leende och säger att jag är välkommen. ”Later we talk more. On Wednesday we go to Ramallah.”

Publicerat i Ankomst | Lämna en kommentar