Israeliska militären river upp olivträd

Tisdag 17 juli

De har ringt från Qusra, meddelar Marshall på morgonen, just i denna stund håller den israeliska armén på att rycka upp olivträd. Vi borde vara minst tre som åker dit, säger han.

Alla är tysta, ingen anmäler sig som frivillig. Den här morgonen är vi inbjudna att träffa ledaren för de palestinska kvinnornas fackförbund.

Jag vill åka, säger jag efter en stund. Amina och Marshall påpekar att det kanske är en dålig idé att jag åker eftersom jag nyligen blivit utsläppt ur häktet med ytterligare domar över mig. Det kan vara riskfyllt att åka dit.

Jag håller med, men säger att det som händer i Qusra känns viktigast för mig. Jag ska vara extra försiktig. Förutom Marshall bestämmer sig Alé och Saffran också för att åka.

När vi kommer fram har de upphört med upprivningen och militären har lämnat platsen. Men kvar står militärfordon på vägen och fyra gränspoliser, samt en vit bil med en säkerhetspolis. Vi möter de två palestinska killarna som ringde oss, Tony och Muhammed.

De visar oss upp på kullen, bland olivodlingarna för att se på groparna där träden stod för bara ett par timmar sedan. Mellan klockan sju och halv nio på morgonen drogs mer än 33 olivträd upp. Träden var drygt två år gamla.

Poliserna går efter oss, stannar Tony och Mohammed och ber dem om ID-korten, men de säger att de inte har några. Poliserna beordrar dem att lämna platsen

Militären hade inget legalt tillstånd att dra upp träden. Enligt ett domstolsbeslut krävs det en formell order för det, men detta skedde inte, de kom ändå och utan förvarning. Marken används inte, vilket är militärens argument för att ta det.

Efter att ha filmat, tagit kort och talat med jordägaren, går vi tillbaka ner på vägen. Poliserna kallar på killarna som sitter under ett träd vid första huset in till byn. Jag stannar kvar längre upp vid vägen, medan Saffran, Marchall och Alé går efter och filmar när poliserna talar med de palestinska killarna.

Jordägaren går också fram till dem och en upprörd diskussion uppstår mellan honom och en av poliserna.

”Vad gjorde de med dig?”, frågar jag Tony när han kommer tillbaka. De förde honom bakom militärfordonet för att vi inte skulle se, där kroppsvisiterades han, och blev utfrågad om vilka vi utlänningar var, om han kände oss. De hotade honom och sa att han inte fick säga något till oss, att han skulle vara tyst.

Tony förklarar att de egentligen inte får fråga honom om vilka vi är, han ljög och sa att han inte visste, att han inte kände oss. För att inte riskera bli arresterad.

”Om inte ni hade varit här hade de kunnat slå mig, men inte framför era kameror.”

Tony pekar och visar oss ett hus som har fått en rivningsorder. Civilpolisen står parkerad längre upp på vägen och iakttar oss. ”Han heter Avner”, säger Tony, ”jag hatar honom, han är som en terrorist. Ibland kommer han hit, kör förbi det här huset och skriker åt barnen som leker här.”

Vi fortsätter gå in mot byns centrum, Tony pekar på ett skjul som tillhör Fathalla Mahmod abu Readeh. Soldater fäste ett dokument på skjulet där det står att han har sju dagar på sig att ta bort skjulet samt ett par rostiga bilar som står på hans mark. Texten är på arabiska och hebreiska. Någon strök ut ”7” dagar och skrev till ”3” men bara på hebreiska, utan att ändra texten på arabiska, så byborna förstod inte det. ”A soldier did this just to trouble us.”

Sedan pekar Tony på moskén uppe på kullen och säger att bosättare kom och satte eld på den, klockan tre på morgonen innan morgonbönen, för sju månader sedan. En av bossättningarna intill byn heter Migdalim.

Tony tar fram mobilen och ringer till en kontaktperson i Yanoun för att fråga när och om EAPPI kommer till Kusra. De kommer inte. Människorättsvolontärerna från EAPPI måste stanna där säger de, för de har problem med militärträning inne i byn, och att det brittiska konsulatet ska besöka dem i Yanoun.

För två veckor sedan tog en bosättare Abu Sabers åsna, när han gick till sina marker som han har gjort i 70 år, varje dag. Åsnan betydde allt för den gamle mannen, det var hans liv.

Tony pratar intensivt, men verkar ändå frånvarande. Han har bara sovit fyra timmar de senaste 48 timmarna, berättar han.

Ett gäng killar kommer mot oss. De bär luvtröjor och smutsiga byxor. De har kommit från Jordandalen där de jobbar på israeliska plantager. De jobbar 8 timmar om dagen och får 50 shekels för det, det motsvarar ungefär 90 kronor. Räcker bara till ett paket cigaretter, en coca-cola och kanske något mer. När de kommer hem har de inga pengar kvar.

”The occupation wants to destroy us from within. They have no respect for us. We just want to live as humans”, säger Tony och suckar.

*

Tillbaka i Nablus och det blir kväll. Klockan är strax efter sju, den behagligaste tiden på dygnet. Då går vi till Al-Aqsa Sweets och jag bjuder alla på Knahfe, för om ett par dagar åker jag hem. Jag, Alé, Thomas, Mustafa – Wael är tyvärr inte i stan och kunde inte följa med – Lisa, Amina, Marshall, Alba, Joakim, Saffran och jag. Khnafe är en söt ostbakelse med sirap, en specialitet från Nablus. Alé från Italien är vegan så han får baklava istället.

Sorgen känns liksom i hela kroppen. Jag både vill och vill inte. Vill stanna här för alltid och åka hem fort.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s