En kultur av rädsla

Måndag 16 juli

Vi är hemma hos Falah Yassein och hans familj i Asira al Qibliiya, en by i norra Västbanken nära Nablus. Alldeles intill ligger den illegala religiösa bosättningen Yitzhar. Vi sitter i familjens vardagsrum, de har ställt fram stora fat med vindruvor och välfyllda juiceglas. De visar en film på youtube från vad som hände den 18 maj i år, då en 22-årig man sköts i ansiktet av en bosättare bara femton meter från familjens ytterdörr. Kulan gick genom huvudet, han överlevde men förlorade hörseln.

Falah Yasseins 20-årige son Majid bevittnade skottlossningen, och hjälpte att bära bort den sårade unge mannen. Sedan dess går Majid ofta i sömnen. Han har varit i kontakt med Läkare utan gränser som insisterade på att han skulle få hjälp i Tel Aviv, där han nu får behandling. ”Det är bra för min son”, säger Falah, ”men ändå är han bara en person. Hela byn är traumatiserad.”

Sedan visar de oss ett filmklipp från när bosättare sätter eld på veteodlingen.

*

Vi besöker familjen Saleh som bor granne med Falah Yassein. Istället för glasrutor är fönstren täckta med metallnät som sattes dit efter en attack i november förra året. Bosättare förstörde deras och grannarnas fönster och efter kom militären och sköt tårgasgranater rakt in i husen.

Nabila Saleh, frun i huset, berättar om det ständiga hotet från bosättningen. De beväpnade bosättarna, skyddade av den israeliska militären, attackerar byborna regelbundet, misshandlar, kastar sten och skjuter skarpt. De bränner bybornas veteodlingar och förstör olivträden. I natten kommer de in i byn, skriker och knackar på dörrar och fönster. ”Jag sover aldrig mer än ett par timmar varje natt. Jag hoppar till på varje litet ljud, en hund som skäller, något som faller. Hela tiden påminner jag mina barn om att låsa dörren. Alla fruktar bosättarattacker, även om de själva inte har utsatts direkt”.

Nabilas dotter smyger omkring i rummet och tittar blygt på oss. Mamman förklarar att barn i byn är rädda för utlänningar. Och föräldrar är rädda för att låta sina barn gå ut och leka. På lördagar – Sabbaten, när bosättarattacker är mest sannolika – håller sig de flesta inomhus.

Mitt under samtalet hör vi hur det börjar vissla utanför, barnen springer ut. ”Det gör vi för att varna varandra. Det betyder att militären är här”, förklarar Nabila, och berättar om när hon var och handlade i Nablus häromdagen, och instinktivt hoppade till när hon hörde en person vissla på gatan.

Jag frågar om de vill att vi ska gå ut. De visar oss upp på taket. Familjen Yassein och Saleh är sammanlagt elva personer, sedan är det jag, Marshall, Lisa, Jamal och Saffran.

”När soldaterna dyker upp kan det vara för att bosättarna är på väg.” Uppe på kullen cirka 100-150 meter från oss står en militärjeep och tre soldater vid några olivträd. Pappan i familjen pekar på träden. ”Det är vårt land men vi får inte gå dit.”

För ungefär två år sedan togs 5 hektar av området Khusfe – åkermark som sträcker sig från Asira till checkpoint Huwwara – över, brändes och länsades av bosättare från Yitzhar. Två gånger återplanterade byborna marken. Tredje gången förklarades området en ”closed military zone” av den israeliska armén och förbjöd byborna att beträda sitt land. Fälten som hör till bland annat Falah Yassein och hans familj är fortfarande en ”stängd militär zon”. Nu syns nya bosättarbyggen på den platsen.

Jag går fram till kanten och plockar upp kameran, vrider, zoomar och siktar som vore det ett vapen. För en kort stund önskar jag det. En soldat står med en kikare och ser rakt in i min lins. Vi står så ganska länge, soldaten och jag. Och jag skjuter allt jag orkar, tar foto efter foto som om det skulle få dem att försvinna.

Jag vänder mig om till de andra och närmare sex veckors vrede väller upp i ögonen, men det syns inte genom mina mörka solglasögonen. Varenda ord i sammanhanget känns fjuttigt, liksom viktlöst, fladdrar i väg i vinden. Tyst och inget förändras. Jag gör ändå ett försök. Jag förklarar hur jag känner. ”Och detta lever ni med varje dag”, avslutar jag och skakar på huvudet. De märker att jag är upprörd. Leende tackar de för vårt stöd, det betyder mycket säger pappan i familjen och föreslår sedan att vi går ner igen. Jag kastar en sista blick på soldaten på kullen. Och känner hat.

*

Vi besöker en tredje familjs hus, det huset som ligger längst ut närmast berget.  ”Jag är väldigt rädd” säger Khadra Abdelkarim som är frun i huset, och mina barn är rädda.” Khadra har fyra söner och två döttrar. De har det svårt i skolan, det som händer påverkar deras läxläsning och mycket annat i livet.”

Bosättare sprutade pepparspray på deras hus mitt i natten för ett tag sedan. Det förstörde deras mat.

”Hur många år behöver vi för att fixa det här?”, frågar fadern i familjen.

”Vi åker tillbaka och berättar om detta, försöker förändra människors idéer och åsikter”, säger Marshall.

”Tänk så ofta som så många länder runt om i världen har röstat om 1967-års gräns och Jerusalem som vår huvudstad, och ändå händer ingenting. Så visa mig betydelsen av fredsprocessen? Ju fredligare vi är, desto värre blir vi attackerade. Saker har bara blivit värre sedan Oslo-avtalet”, fortsätter fadern, och kritiserar det palestinska styret för att inte vara med folket.

Muhammed, 14 år, fängslades i 35 dagar varav 15 dagar i isoleringscell. Han vara bara i sitt hus när soldaterna kom och grep honom.

”Det här är inte fred. Allt vi har berättat för er hände inte innan, förr skulle aldrig bosättare komma och fysiskt skada oss. Om det fortsätter så här kommer de om några år vara inne i våra sovrum.”, säger han och fortsätter:

”Det är lättare att åka till Mekka i Saudiarabien än vad det är att åka till Jerusalem”.

Det har blivit sent. Vi tar avsked, tackar för gästvänligheten, teet och för att de delade med sig av sina upplevelser.

”You all light up our house”, säger Khadra med ett leende och sorgsna ögon.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s