”Don’t you know they are dangerous?”

Fredag 13:e juli 2012

2012-07-13, 14:10: Känns sorgligt med sista demon just nu i Nabi Saleh. Ingen tårgas än… bangade ur och håller mig längst bak, tillsammans med en israelisk punkare som inte heller ville gå ner till brunnen. Usch, känner mig som en svikare, men bestämde mig för att vara försiktig. Träffade Abir, hon och flera andra varnade oss utlänningar i och med militärens nya officiella policy om att försöka arrestera ‘infiltratörer’ och skicka hem oss. Önskar dig en trevlig helg! Ses snart. Puss.

2012-07-13, 14:29: De har arresterat tre israeler, en palestinier. Bland annat J Pollack, fick äntligen hälsat på honom idag.

2012-07-13, 15:39: Sitter gömd med en italiensk tjej inne på toaletten på bensinstationen. På håret att de grep oss. De är fast beslutna att massarrestera internationella. Har suttit länge här nu… Oj, nu kommer de…

2012-07-13, 15:52: Är anhållen. Jävla skit.

2012-07-13, 16:01: Jag förväntar mig det värsta. Du kan tyvärr inte göra nåt, men tack ändå.

2012-07-13, 16:26: En av oss är en amerikansk journalist, det kanske kan bli en bra nyhet. De vägrar släppa honom. Om jag har tur släpper de mig efter att de kollat mig, vi är inne i en bosättning nu. Tack för din tanke, den värmer.

*

Jag och fem andra utländska demonstranter förs i en militärbuss från Nabih Saleh till Halamish – bosättningen på kullen mitt emot. Från en värld till en annan, den förtrycktas till förtryckarens, på mindre än fem minuter.

”Don’t you know that’s a dangerous place?” säger en av gränspoliserna som möter oss vid militärbasen och nickar nerför dalen mot Nabi Saleh där palestinierna berövas mer och mer av sitt land för varje år. ”Those who live there are dangerous, we have to protect the people.”

*

Journalisten skriver för New York Times och heter Ben Ehrenreich, son till feministen och författaren Barbara Ehrenreich. Han antecknar för fullt i sitt block. ”It’s great that you got arrested”, säger jag till honom och ler stort. Han förstår vad jag menar.

*

Idag är det fredag den 13:e. Vi har deltagit i den sedvanliga demonstrationen i protest mot att byns marker konfiskerats av bosättningen Halamish som ligger ett stenkast härifrån. Det var en lugn demonstration till en början – ingen tårgas, skunkvatten eller gummikulor. Efter ett tag gick de flesta ner i dalen mot brunnen som intagits av bosättarna, en brunn som vanligtvis har försätt de palestinska byborna med vatten. Väl där nere arresteras en palestinsk och tre israeliska demonstranter, bland dem Jonathan Pollack, en av grundarna av Anarchists Against the Wall och Tali, min forna fängelsekamrat.

Vi sitter ett tag i skuggan av ett olivträd, men värmen går inte att fly från. Vi rör oss in bland några hus och ut på en kulle på andra sidan. Där börjar soldater skjuta mot demonstranterna, både gummikulor och tårgas, och börjar sedan springa mot dem. Jag står längre bort, går tillbaka in bland husen. Hakim frågar om jag har sett Céline. Hon gick ditåt, säger jag och pekar. Jag går och kollar om hon är på bensinstationen, svalkar mig i luftkonditioneringen, ser två brittiska tjejer – Azra och Reyah – som jag mötte tidigare under dagen, och Elisa  en av de italienska kvinnorna som åkte samma taxi hit som jag. Men Céline är inte där. Jag köper en glass och går ut. Bakom mig går de andra tjejerna. Plötsligt dyker tre gröna militärjeepar upp, kör hastigt från vägen in mot macken. Jag ser mot vägen som leder in bland husen, till Hakim och de andra, men tycker den är för långt borta för att hinna. Jag vänder om och springer tillbaka in i affären, Azra och Reyah springer bakom kassan. Längst in i butiken ser jag en dörr, den är öppen. Jag tar tag i Elisas hand och för in oss båda två på den lilla toaletten. Vi stänger men det finns inget lås. Vi hör soldaternas höga stämmor under en kort tid, och sedan tystnar det och vi förstår att de andra tjejerna gripits och förts ut. Vi sitter knäpptysta.

*

Vi har gömt oss i nästan en timme. Det är outhärdligt varmt och luften tunn. De två palestinska tjejerna som jobbar här öppnar dörren försiktigt, gestikulerar att vi kan komma ut nu, militären har åkt. ”But be careful”, säger en av dem. Jag smyger ut och går sakta mot utgången. En militärjeep kör snabbt in på stationen, jag springer tillbaka in på toaletten, flera soldater springer efter. De öppnar dörren våldsamt, inåt, och vi försöker hålla emot men det är omöjligt. En kraftig arm fäktas genom den öppna springan, får tag i min arm och drar ut mig, sedan Elisa.

*

Strax innan klockan sex måste jag och Elisa gå på toaletten, två soldater eskorterar oss till en vagn bakom militärbasen. Jag petar av Bojkotta Israel-klistermärket på mobilen och spolar ner. När vi kommer tillbaka ser vi Ben släppas – vi hann inte säga hejdå – han går ut genom den höga grinden som kontrolleras av den israeliska armén 24 timmar om dygnet, skyddar bosättarna som har utsikt över den palestinska byn.

Vi sitter på stolar i en korridor utanför ett rum där läkaren ska undersöka oss en och en. Jag tänker på vad som kommer hända. Blir jag deporterad? Kanske betala 20 000 kronor från min förra dom? Och jag som var extra försiktig idag. Eftersom jag förmodligen kommer bli kroppsvisiterad in på bara huden på flygplatsen i Tel Aviv nästa vecka skulle eventuella blåmärken eller sår från en gummikula avslöja mig. Arresteringen kom som en överraskning.

En palestinsk pojke kommer in, en soldat håller i honom och de går förbi oss – han kan inte vara äldre än 14 – pojken bär handklovar, fotlänkar och ögonbindel. Mina bekymmer bleknar i jämförelse.

*

Solnedgång i Halamish. Vi sitter utanför militärbasen och väntar, det sägs att vi ska föras till en annan plats, men inte när och var. Jag och Elisa pratar om det vackra kvällsljuset i Palestina. Reyah, 31 år, och, Azra 20, ligger ihopkrupna på asfalten och försöker sova. Reyah har redan drabbats av två panikattacker sedan vi häktades, nu mår hon bättre. Betty, 19, från Skottland, har dålig mage och måste gå på toaletten ofta. Vi är hungriga, en polis kommer med vitt bröd med nutella.

”I’m an opera singer from Italy, I am a tourist here in your beautiful country. Why you arrest me?” frågar Elisa, med stark italiensk brytning. Hon är en späd kvinna på 32 år. Soldaterna som vaktar oss är 20 år gamla, på första året av sin treåriga militärtjänst. Samtliga bär en M16.

”En liten smal tjej som du? Det tror vi inte på”, säger en soldat.

”You don’t believe me? I will sing for you.” Elisa sträcker på sig där hon sitter och börjar sjunga. Den höga operastämman ljuder över bosättningen. Alla imponeras.

Senare. ”You have video on You Tube?”, frågar en av killarna som senare berättar att han kommer från en musikerfamilj, han själv spelar gitarr.

”Of course”. Elisa sätter sig på stentrappan vid sidan av de två soldaterna – de två som kommer vakta oss i 24 timmar framöver – tar den enes mobil och skriver in sitt namn i sökmotorn. ”Vi tar Händel”, säger Elisa och trycker på skärmen.

Jag blir nyfiken och reser mig, vill också se.

”Du har vacker röst”, säger soldaten. ”Det var gud som bestämde, inte jag. Men min röst var inte bara för mig utan för alla andra”, svarar Elisa.

Vi lämnar Halamish runt halv tio på kvällen, i en stor militärbuss, ungefär en timmes resa till polisstationen i Benyamin. Vet någon om oss? Vet någon var vi är och vad de gör med oss? När vi kommer fram får vi veta att en advokat är på plats.

*

Klockan två på natten börjar Elisas läppar darra och hon brister i gråt. Jag håller om henne och viskar tröst i hennes öron.

Förhören har tagit större delen av natten. En och en har vi förts in på ett litet kontor. ”You are accused of taking part in an illegal gathering. It was a closed military zone, you knew it was and even thouhg you stayed. Do you understand what you are accused of?” Jag: ”Yes, but it is wrong what you are saying.” Och förklarar att jag inte deltagit i något illegalt och att jag inte hade den blekaste om att det var en closed military zone. Resten av frågorna lämnar jag obesvarade. Därefter togs våra finger-, handavtryck och foton. Vi har inte fått sängar att sova på, fått ligga på asfalten på parkeringen innanför höga stängselgrindar på baksidan av polisstationen. Ett skjul av korrugerad plåt tre gånger fem meter ovanpå asfalten, tre väggar och tak; nio plaststolar, vatten rinner diagonalt över asfaltsmarken, från en läckande vattencistern. Var det bara vatten?

Reyah och Azra ställde tre plaststolar  tätt intill varandra på rad och la sig på dem, jag provade men det var inte så skönt, la mig ner på asfalten och somnade sent och vaknade efter två timmars sömn, myggbiten.

Klockan nio på morgonen tar de oss till fängelset i Jerusalem, en timmes färd. Kroppsvisitering och möte med doktor. Sedan säger de att något har blivit fel och vi måste tillbaka till polisstationen i Benyamin. Där sätts vi i ett litet rum inne på stationen vid receptionen. Det är kallt av luftkonditioneringen och vi fryser. En våningssäng med två tunna madrasser av plast. Vi somnar av utmattning i ett par timmar; när 24 timmar har gått protesterar vi högljutt. Nu har soldaterna som vaktat oss hittills lämnat oss.

Poliserna är otrevliga, skämtar om oss, skrattar åt oss på andra sidan det lilla fyrkantiga glaset mellan dem och oss. Vi har alla tagit av oss skorna och en stark doft av fotsvett stiger i rummet.

Vi kräver att få ringa vår advokat, det har vi rätt till. Vi kräver att få ringa vår ambassad, de har vi rätt till. De nekar oss allt. Jag är arg och upprörd men talar behärskad. ”Don’t worry”, säger en manlig polis med föraktfull min, ”you will be deported tonight”.

En palestinier sitter med handbojor på en stol i en av receptionens stolar. Han ser oss och vi utbyter blickar. Han visar med sina fastbundna händer att vi ska fortsätta banka på dörren. Telefonen ringer stup i kvarten, olika poliser passerar utanför, de pratar hebreiska, de talar om oss, palestiniern förstår vad de säger och det gör inte vi. Han vill hjälpa oss. Plötsligt ringer det någon som tvingar en av poliserna att tala engelska. Någon frågar efter oss.

Och jag tänker på att den häktade palestiniern hjälper oss, men själv kan han inte protestera som vi gör, inte klaga, inte ställa krav. Det skulle bara bli värre.

Halv sex på kvällen förs vi återigen till fängelset i Jerusalem, i en polisbil den här gången, istället för militärbuss utan fönster, med handklovar och fotlänkar. Vi passerar den israeliska separationsmuren och jag tänker på att jag och poliserna tittar på samma sak med ser olika ting. De ser säkerhet och jag ser apartheid, de ser trygghet och jag ser fascism.

Eller så ser de inte muren alls medan jag ser ett samhälle som har blivit galet.

Vi passerar bosättningar med prydliga rader av vita hus och frodiga trädgårdar. Förtryckarna skyddas av regionens starkaste militär, i skydd av världens mäktigaste militärmakt.

*

Reyah börjar gråta, snyftar högt med ansiktet i en vit näsduk. Jag lyckas pressa ut högerhanden ur bojan, och utan att poliserna ser det sträcker jag fram handen och kramar Reyas skuldra och viskar saker till henne från baksätet. Att vi är tillsammans, de kan inte skada oss, hon behöver inte vara rädd, men att hon ska gråta om hon vill, hur mycket hon vill, och snart kommer allt bli bra. Jag upprepar samma ord som jag gjort tidigare när hon grät i plåtskjulet och i fängelset, men det har inte varit så illa som nu. Elisa säger till Reyah att sluta gråta, jag blir irriterad och ber henne låta mig sköta det här. Jag vill krama Reyah som skakar av gråt, känner mig otillräcklig. Jag ber Betty som sitter vid sidan av Reyah att hålla om hennes arm, ”så att hon kan känna dig”, säger jag.

Vi är alla utmattade, med stirriga tomma ögon. Solen ligger lågt när vi åker in i Jerusalem. Det är Sabbat, judarnas helgdag, allt är stängt och igenbommat. Ödsligt. Några turister passerar men de flesta vi ser ute är ordodoxa judar med kalotter, tinninglockar, vita skjortor och midjesnören hängande ner längs byxorna.

De parkerar precis utanför ingången till fängelset. Reyah gråter ännu mer, hon är inte kontaktbar, snoret och tårarna rinner hejdlöst. Vi andra stiger ur men hon sitter kvar på yttersta sätet i den höga jeepen. Poliskvinnan ser min lösa hand och undrar vad det är, låser fast den igen, extra hårt. De ropar på oss att röra oss, och jag säger nej, att Reyah behöver stöd. Hon kan inte gå själv. Då kommer polismannen som behandlade oss illa tidigare och börjar rycka i henne, Reyah snubblar ut och faller ner på marken, Azra försöker fånga hennes huvud innan det tar i marken men hinner inte. Reyah slår huvudet i asfalten och har svårt att andas. Poliserna står och tittar på runt omkring. Passerande israeler stannar upp och undrar vad som försiggår. Andra fångar med handbojor och fotlänkar är på väg in, de ser tyst på. Jag säger med bestämd röst att de ska ta av mig handbojorna så att vi kan ta hand om Reyah. De vägrar. Jag och Azra försöker lägga henne i framstupa sidoläge men den kvinnliga polisen ropar nej och vänder upp henne igen och håller benen högt. Azra hostar och kippar efter andan. Det är kaos. Hennes panikattack och tårar nerför kinderna berör mig djupt och får mig att nästan vilja gråta själv. Men jag håller tårarna tillbaka. En hätsk diskussion uppstår mellan mig och polisen som höjer rösten. Jag säger till honom att han inte behöver skrika för jag står precis här, att han ska lugna ner sig, frågar varför han är så otrevlig, det finns ingen anledning. En av de andra poliserna ser obekväm ut. Jag ser att han håller med mig och vill ingripa, men polislojaliteten hindrar honom, han får inte utsätta kollegor risken att tappa ansiktet. En kort tjock fängelsevakt kommer emellan och tar mig i armen och går mot porten. Jag säger åt honom med arga kalla ögon att släppa mig – och han gör det. Vi utbyter ilskna fraser som jag inte längre minns. Mannen är ovänlig och jag äcklas över att ovänligheten ingår i deras utbildning till fängelsevakter. De tränas i att behandla interner som icke-människor.

Vi sätts på stolar utanför och måste genomgå samma process som tidigare under dagen, men den här gången går det snabbare, våra värdesaker och skosnören är redan inlämnade. En kvinnlig vakt säger åt Bea och mig att ta av oss våra piercingringar. Bea säger att de inte går, hon har i överläppen, ögonbrynet och näsan. ”Ta av dem annars gör vi det åt dig”.  ”Skär av mitt öra i så fall”, säger jag. De låter oss gå in.

*

Vi går förbi en cell med flera interner. ”What did you do?” ropar en man till oss. ”Nothing” svarar Betty. ”Ah, just like us” säger mannen, och vi skrattar. Vakten schasar oss vidare.

*

Jag och Azra sätts i en cell, Elisa, Reyah och Betty mittemot. Jag träffar en intern från Bolivia. Hon arresterades i förra veckan på flygplatsen. ”Varför?” frågar jag. ”Cocaina”, viskar hon till mig. Vi fräschar upp oss inne i cellen, äter och vilar. Sedan kallas vi igen. De tar oss till domstolen i närheten. Vi träffar advokaten. ”Det finns en risk att gränspolisen kommer in under rättegångsförhandlingen, för att ta er och deportera er. Låt dem inte göra det, gör motstånd.” Därefter väntar vi i närmare två timmar i en liten cell.

Betty har vacker röst. Hon sjunger Celtic Symphony och jag ryser och tankarna flyter ut i världen utanför. Häktescellen har god akustik, alla interner tystnar i cellerna bredvid och lyssnar och jag undrar vad de tänker på. Och om de ryser som jag.

*

I rättssalen möter vi Marshall, Lisa och Gal. Domaren ser på oss där vi sitter på bänken, håller handen i vår riktning, tittar på åklagaren med en blick som säger vad fan ska det här betyda.

Det blir uppenbart att åklagaren inte har något att komma med, inga bevis på att vi gjort något fel. ”Det är midnatt, vi är alla trötta. Låt oss göra detta snabbt”, säger domaren och kastar en blick på advokaten, sedan åklagaren, och suckar. Sedan tittar han på oss. ”Lovar ni att åka hem de datum ni har uppgett? Lovar ni att inte delta i fler demonstrationer? Inga! Inte ens för katter och hundar?!”

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s