Fullmåne över Jordandalen

Sms till Jonathan 22:33 2012-07-03

”Ligger på en madrass under bar himmel i Jordandalen. Det är fullmåne, vinden är varm. Syrsor spelar och hundar skäller. Här ska jag sova i natt, utanför en beduinfamiljs tält. Känns liksom lite magiskt och vill därför dela med mig av upplevelsen. Ska somna nu och gå upp med solen och baka bröd. Tänker på dig.”

*

Är på väg till Jordandalen. Träffade Des i Nablus så vi åker tillsammans. Han är volontär för Jordan Valley Solidarity som bygger lerhus åt beduinfamiljer vars hus rivits av israelisk militär.

Månen syns redan på himlen fastän det fortfarande är ljust. Marken är rödorange, torr och sandig. På en bergstopp framför oss lyser vita nybyggda hus upp, ännu en religiös bosättning på Västbanken. Ma’ale Efrayim: omringat av taggtråd och patrullerande soldater, en allé av höga palmer leder in i den gröna oasen. Frodiga trädgårdar av mestadels utländska växtarter. Oändligt med vatten från källor som tagits ifrån fattiga palestinier.

På väg nerför dalen har himlen färgats blå och rosa. Des ber chauffören att stanna, vi går ut med våra kameror och går fram till branten. Vacker utsikt, man ser kilometervis åt alla håll. Bergen i Jordanien mitt emot oss. Breathtaking är vad det är, finner inte ordet på svenska just nu.

De övriga passagerarna börjar irritera sig, ropar på oss att komma tillbaka. Des är glad, hans ansikte liksom strålar. ”Jag har bott här i över två år, det är första gången jag får tillfälle att fotografera fullmånen i skymning i dalen”. Rutorna i minibussen är neddragna. Vinden i ansiktet, musiken i öronen och blicken i fjärran och inåt.

Des pekar. ”Det är ett minnesmärke för fallna israeliska soldater.” En stor upphöjd platå, på palestinskt territorium, med en fem meter hög kalasjnikovstaty och den blåvita davidsstjärnan som vajar.

Vi släpps av vid den stora vägen. En man i en minitraktor är på väg mot byn vi ska till. Han vinkar och vi hoppar upp. Här befinner vi oss under havsytan, känns som en mild bastu, fast starka vindar blåser. Ibland kisar jag för att inte få sand i ögonen. Mitt hår blåser upp i orkan, traktorn dånar och Des ropar något men jag hör inte. Jag rycker på axlarna, vi ler och livet känns bra.

*

Det är nattsvart när vi går till beduinfamiljen som bor en bit bort, vi är sena. Klockan är efter tio och de flesta beduiner ligger redan och sover för de stiger upp innan världen vaknar. I huset där volontärerna bor träffar jag Paula från Sevilla. Hon och Des gör en dokumentär om två familjer vars hus rivits flera gånger, men bor kvar. De sa att jag kan få hänga med och kolla när de jobbar. Några meter från det upplysta huset ser vi den stjärnklara himmeln. Det är lätt att se var vi trampar, marken lyser vit av månljuset.

Hundar börjar skälla när vi närmar oss. Abu Fuwas möter oss. Han plockar ut tre madrasser och filtar och lägger dem på marken bakom tältet. En liten flicka kommer och bär på var sin kudde åt oss.

Nu blåser det inte längre, från en sekund till en annan upphörde vindarna och nu är det stilla. ”Så är det i öknen”, säger Paula. Hon har varit här i ett par månader.

Här nerifrån mörkret, öknen, stillheten, syns ett pärlband av starka ljus uppe på kullen. De 1400 invånarna i den illegala bosättningen Ma’ale Efrayim har fin utsikt tänker jag, de ser inte sig själva. Hundarna vaktar oss och vi somnar till deras skall och syrsornas sång.

*

Des väckarklocka ringer klockan tre och han stiger upp för att förbereda inför filminspelningen. Jag somnar om.

Des sitter på knä och viskar mitt namn, jag öppnar ögonen som är tunga av sömn. ”Klockan är snart fem.” Jag mumlar något om att jag nog ska sova lite till. Men efter ett par minuter tvingar jag mig upp. Jag vill inte missa soluppgången i öknen.

Bakom bergen i Jordanien lyser himmelen starkt röd, solen tittar snart fram. Nu förstår jag varför Abu Fuwas la madrasserna här, tältet kommer att kasta skugga på oss.

En åsna gnäggar femton meter från mig, det låter som ett sorgeskri men jag tror inte det är det. Jag går fram och hälsar på Abu Fuwas fru och två av döttrarna, vi tar i hand. De bakar bröd på en rund konkav järnplatta över eld. På ett fat vid sidan ligger små välformade degbollar på en bädd av mjöl. Skickligt formar hon degen till tunna runda bröd som bakas på knappt en minut på det heta järnet.

Abu Fuwas och hans familjs försörjning är getter. De gör labneh av getmjölken. En av sönerna jobbar i en av bosättningarna uppe på bergen.

Deras hus har jämnats med marken fyra gånger av israelisk militär och fyra gånger har de byggt upp det igen.

Abu Fuwas ställer fram en kanna te med mynta, en skål olivolja, en skål färsk labneh och det nybakade brödet. Dessa smaker.

Filmsekvens: Abu Fuwas berättar om livet som beduin, om förfäderna och om de israeliska bulldozrarna.

*

Vi är på väg till en historisk vattenkälla som byn har använt i alla tider men nu har de inte samma tillgång efter att israelerna tagit kontroll över den. För att vattna de exotiska träden som växer i öknen innanför bosättarmurarna.

Det är jag, Des och Paula, Abu Fuwas och hans åsna, Kate och Charlie från England, och Yacub som är palestinier och Jordan Valley Solidaritys mest aktive man. ”Jag känner alla i Jordan Valley.” En attraktiv man i medelåldern, grått hår och vänligt ansikte.

Vi går i 45 minuter, klockan är inte ens nio på morgonen, hettan är outhärdlig. Jag visste inte att törst kunde vara så plågsam. Vi dricker snabbt upp allt vårt vatten, men snart är vi vid källan.

Filmsekvens: Abu Fuwas på åsnan.

Ett militärfordon passerar oss. Jag tar kort.

Filmsekvens: Paula rider åsnan och filmar.

Väl framme gör jag som Yacub, tar av mig skorna, sänker fötter i det friska vattnet. Bjällror klämtar och plötsligt dyker en hjord getter ner mot vattnet. Herden med blå sjal runt huvudet sätter sig och tittar ned på oss, nickar en osäker hälsning. Yacub hälsar, går fram och pratar med honom och herden förstår att vi inte är fiender.

Filmsekvens: Abu Fuwas sitter vid den porlande bäcken och berättar om vattnet.

Vi vänder tillbaka, på vägen tar vi en paus under ett träd. En bil parkerar och ett ungt israeliskt par stiger ur. Killen har en vit virkad kalott på huvudet.

Des går fram och hälsar. ”Det här är min vän Abu Fuwas”, säger han och pekar. ”Regeringen har rivit hans hus fyra gånger. Vad tycker ni om de?”

”Vi kom inte hit för att diskutera med dig utan för att ha en trevlig utflykt. Om du stannade en vecka skulle jag säga till dig vad jag tycker”, säger den unge mannen på knackig engelska.

”Varför kan du inte säga det till mig nu?” frågar Des.

Samtalet pågår ganska länge, Paula tar upp kameran och filmar. Des säger att den judiska staten diskriminerar icke-judar. ”It’s racism.” ”What is racism”, frågar mannen. ”One ethnic group over another”, säger Des och anstränger sig för att artikulera sin irländska accent.

Vidare säger han att om han vore dem hade han inte kommit hit ”och ha trevligt” med tanke på omständigheterna, och säger att de borde åka härifrån. Des som talat i lugn ton börjar tappa tålamodet. ”The practices of the Israeli state in this area is disgusting, it’s against humanity.”

”Let us be friends”, säger israelen och sträcker fram handen mot Des.

”No.”

Det unga paret går tillbaka till bilen, plockar ut sina picknickgrejer och går upp längs vattnet där vi kom ifrån.

*

Den här kvällen sover vi hos en annan familj. Hos fru Fayad och Abu Hassan, inne i tältet. Madrasser läggs fram i två rader. Jag, Paula, mamman och hennes dotter sover tätt intill varandra på ena raden, och fadern, Des och sonen i den andra. Tältet är gjort av hopsydda grova ris- eller potatissäckar. Tre av väggarna är av plast. Två stora fläktar dånar hela natten.

Det är bara Des som talar arabiska. Jag och Paula får använda gester och de få orden vi kan. Ändå ligger vi säkert i en halvtimme innan vi somnar och pratar med den unga flickan och hennes mamma. Om enkla grejer, om vi studerar, om vi är gifta, vår ålder. Allt tar dubbelt så långt tid när man inte kan kommunicera i ord.

Lyssna med ögonen.

*

Klockan är fyra på morgonen, i fjärran hörs morgonbönen och en tupp som gal. Det är fortfarande mörkt ute. När jag kryper ut ur tältet står mamman och bakar bröd, jag vet inte hur länge hon har varit vaken. Hon tar upp en efter en av de släta degbollarna, arbetar den som en pizzadeg, med lätta händer. De färdigbakade bröden frasar i händerna när hon viker ihop dem i trekanter.

Månen har vandrat över från Jordanien och är på väg ner bakom Västbankens berg. Ett flygplan passerar ovanför oss. Det är inget passagerarplan.

Filmsekvens i gryning: Intervju med sonen som berättar om arbetet på bosättarplantagen.

Sedan går vi med Abu Hassan som ska valla getterna. Vi går mot den stora vägen som kantas av massiva välbevattnade fruktplantager.

Klockan är snart sju på morgonen och jag tar servicen tillbaka till Nablus för att packa väskan. Jag ska vara i Tel Aviv om fem timmar.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s