Mockumentary i Bi’lin, fredag 6 juli

Jag är i Tel Aviv och ska åka på en demonstration med Anarchists Against the Wall till Bil’in som är en palestinsk by med omkring 2000 invånare, beläget fyra kilometer öster om den gröna linjen. Vi träffas halv elva vid mötespunkten – konstskolan Minshar och därifrån samåker vi i tre bilar till Västbanken. En gammal man med vitt tunt hår i hästsvans kommer fram till mig och Noa, som jag har lärt känna i Tel Aviv, med ett papper i handen och prickar av våra namn på listan. Jag får veta att mannen har demonstrerat i Bi’lin varje fredag i sju år, alltså sedan protesterna mot byggandet av den israeliska apartheidmuren började 2005.

När vi kommer fram ser jag Tali, min israeliska vän som jag spenderade en natt och en dag med i israeliskt fängelse. Har inte träffat henne sen dess. Vi kramas, ler. Hon är här med ett filmteam som göra en mockumentary. Stämningen omkring oss är stressig. Jessie som är från Los Angeles har shorts på sig och flera personer är engagerade i att försöka hitta ett par långbyxor åt henne. Kvinnor ska helst inte ha kortärmat, det visste inte hon. Ingen hittar byxor och det bästa Jessie finner i sin väska är en knälång blå klänning med vita prickar. Det får duga.

Jag sträcker fram handen och hälsar. Hon har svart lockigt hår och vackert vitt leende. Filmen handlar om att Jessie har ärvt pengar av sin döda farmor, och bestämmer sig för att undersöka sin judiska identitet i Israel. Hon vet inget om den israeliska ockupationen av Palestina och apartheiden, men under resans gång träffar hon flera olika människor som visar henne landets olika verkligheter.

Demonstrationen börjar och vi tar oss ur byn och ner mot muren. ”Där dödades Bassem”, säger en israelisk demonstrant och pekar på en minnessten vid vägen. På andra sidan syns den jättelika illegala bosättningen Modi’in Illit, byggd på palestinsk mark. Muren hindrar invånarnas tillträde till 60 procent av sina odlingsmarker.

Vanligtvis hindrar de israeliska styrkorna demonstranterna från att nå fram till muren genom att kasta tårgasgranater, spruta skunkvatten, och skjuta gummikulor på demonstranterna. Och så gör man även denna dag. Flera demonstranter har genom åren skadats, några allvarligt. I april 2009 dödas Bassem Ibrahim av en tårgasgranat skjuten i bröstet. Den 31 december 2010 dör Jawaher Abu Rahmah, en vecka efter protesten av skadorna och andningsbesvären från en tårgasattack.

Abdullah Abu Rahma, samordnare för Bil’ins folkliga kommitté mot muren, greps i december 2009 efter att ha organiserat en utställning av förbrukad ammunition som använts mot demonstranterna. Han åtalades för innehav av israeliska vapen, uppvigling och stenkastning mot israeliska soldater och fängslades i 15 månader.

En grupp amerikaner från en kristen församling är med och demonstrerar. Men strax efter att den fruktansvärda skunkstanken och svidande tårgasen faller över oss springer de därifrån och lämnar demonstrationen. Jag tappar bort Noa när jag tar skydd från tårgasgranaterna bakom ett litet skjul. Stanken får mig att kvälja, och tårgasen svider i ögonen och halsen. Jag sitter länge och gömmer mitt ansikte i knät, andas genom palestinasjalen. Den israeliska killen – han är nog i 35-års åldern – som körde bilen hit, hukar vid sidan av mig, trycker en alkoservett mot näsan och hostar gång på gång och kippar efter andan. ”I can’t take this fucking gas, I never did”, säger han med desperat röst och gråt i halsen. Men hans ögon gör inte ont och jag tänker på hur olika människor reagera på tårgas.

Jag lägger handen på hans skuldra, frågar hur han mår, räcker fram en servett. Han skakar på huvudet. ”Det går över”, säger han och försöker andas normalt igen.

Demonstationen varar inte särskilt länge. Jag och två andra israeliska killar sätter oss med ledaren för byns folkliga kommitté. Där sitter också en palestinsk journalist som jag sett flera gånger tidigare samt den unge palestiniern vars bror Bassem dödades av israeliska soldater under en demonstration för tre år sedan. Själv kom han ut från fängelset för bara några veckor sedan efter att ha suttit inlåst i åtta månader.

Efter demonstrationen dyker Tali, Jessie och hennes filmteam upp. Jessie berättar om en scen som de filmade för ett par dagar sedan. Hon står vid muren på den israeliska sidan, och precis som vid klagomuren ber till gud, tackar för att Han gett henne ett så vackert land, vad fantastiskt att tillhöra det utvalda folket, och så försöker hon stoppa in små lappar i springan mellan de stora cementblocken.

Nu har de kommit till scenen på andra sidan. Jessie och Tali går ända fram till muren, de två kameramännen följer efter men stannar på behörigt avstånd, och soldaterna syns på andra sidan, fullt beväpnade. Jessie darrar av rädsla för gummikulorna och tårgasen. Det gör Tali med, men de biter samman och går in mellan två rader taggtrådsstängsel intill muren. Kameran rullar.

“Do you have a lighter?!” ropar Jessie till de två soldaterna som tittar fram på andra sidan muren knappt tre meter från dem. “I wanna smoke but I don’t have light, can you help me?” Soldaterna tittar ner på dem från höjden. “Please, can you give me a lighter? Can I just come over to you to lit my cigarette? Or could you just pop over here for a sec to help me? No? Why not? What’s the problem?”

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s