Låtsasbyar har ingen framtid

Tisdag 26 juni

Vaknar, äter naturell yoghurt med kanel och banan. Undviker vitt bröd och hommus på morgonen eftersom vi äter det till både lunch och middag, varje dag. Häromdagen mobbade Sonny mig för mitt uttal av yoghurt – med ett svagt ”d”, ”dyoghurt”. Men det är ok, det är ju det svenska uttalet sa han, att han har hört andra svenskar säga det på samma sätt. Men jag får för mig att det är spanskt. Förra veckan när vi spelade fotboll kom en tjej från Sevilla fram till mig, hon trodde jag var från Spanien eftersom jag pratade engelska med spansk accent enligt henne. Tog det inte som en komplimang. Jag växte upp där förklarade jag.

*

Vi är på väg till en liten by i Jordandalen. I går fick vi veta att ett hus i den palestinska byn Al-Aqaba, med 300 invånare, har fått rivningsorder av israelisk militär. Anledningen är att byn ligger i  Zon C som kontrolleras av Israel, trots att det enligt internationell lag tillhör Palestina och de människor som bor där. I bussen plockar jag upp Det förlorade landet, och läser om när Göran Rosenberg upptäckte att han levt i en lögn, om när han fann landet under stenarna.

… Bildandet av en judisk stat var den sanningens minut… ställdes sionismen inom loppet av ett par år inför den ena historiskt avgörande valsituationen efter den andra – och valde konsekvent den territoriella erövringens och den etniska rensningens logik…

… Den enes bröd var den andres död. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber… Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning…

När vi kommer fram till kommunhuset som ligger alldeles intill moskén möts vi av Hajsami, borgmästaren. Han sitter i rullstol efter skadorna han fick för fyrtio år sedan, 16 år gammal, när han arbetade på åkern och den israeliska militären skjöt skarpt under en militärträning på hans marker. Träffades av tre skott.

Han välkomnar oss in på kontoret och börjar berätta om de senaste veckornas problem. ”We can’t sleep, and the children are scared.” Bomber sprängs, stridsvagnar åker omkring i natten och raketer passerar över hustaken. En kilometer därifrån har armén en träningsanläggning. De valde den här platsen för att det liknar södra Libanon, förklarar Hajsami. Längs en grusväg som leder upp i en dalgång syns små gråa fyrkantiga betonghus. Det är en palestinsk låtsasby vari de brukar utföra träningarna. Granater och vapen som lämnats kvar av soldaterna har skadat barn och arbetare från byn.

Två personer från EAPPI stiger in på kontoret. Deras syfte är att genom sin närvaro ge skydd åt sårbara byar under ockupationen, observera och skriva rapporter. Lite som ISM men vi har olika arbetsmetoder. Hajsami fortsätter att berätta att senaste demoleringen utfördes den 14 mars i år. Två asfalterade vägar förstördes. ”The Isareli army don’t want to see anybody here, they don’t want us here”.

Dörren öppnas och en kvinna i hijab tittar in, Hajsami välkomnar henne in med en gest. Hon har vänliga ögon, stiger försiktigt in på kontoret. Hennes svåger sköts till döds 1990 när han vallade fåren och en militärjeep passerade och började skjuta, säger Hajsami. Saheb, som hon heter, är frun i huset som fick rivningsordern för två dagar sedan. Hon och hennes man Ahmed har tio barn, fem söner och fem döttrar. Hon var rädd när de byggde huset, när det blev klart efter tolv år var hon så glad att hon slaktade en hel ko för att bjuda grannarna på mat. Marken de har byggt på har varit i hennes familjs ägo i flera generationer, förklarar hon. De har dokumenten som visar det. Tre dagar har de fått på sig att tömma huset och flytta, annars kommer allt som finns kvar att jämnas med marken. Enligt israeliska myndigheter har de inget bygglov. Vi förbereder bröllop, säger hon, nästa månad gifter sig min dotter. Borgmästaren har anlitat en advokat som idag kommer att ta upp fallet i Israeliska högsta domstolen. Familjen har ingen annanstans att ta vägen.

Efter samtalet visas vi till vägen som demolerades för ett par månader sedan, därefter besöker vi familjen. De är enkla bönder som lever under simpla förhållanden. Sahebs farfar stiger in, bär kofia och en käpp i handen. Äldst i byn, född här. ”What can you do for us? Why is no one doing anything? Where can I build, if not on my own land?”

Just nu finns det 12 000 rivningsorder på Västbanken. Ahmeds och Sahebs hus är en av dem.

*

Åker tillbaka till Nablus. Sitter tysta, mättad stämning. Och jag fortsätter läsa i min bok.

Var det verkligen möjligt att där fanns lagar som gjorde det möjligt att kalla fysiskt närvarande araber för ”frånvarande”, för att därmed med ett administrativt beslut beslagta deras jord? Kunde det finnas undantagslagar som tillät arrester, utegångsförbud, avspärrningar av arabiska byar och åkrar, fördrivning av arabiska invånare och förstörelse av deras egendom utan rättegång och dom?

Väl hemma sätter vi oss ner och pratar strategi. Alex och Leila vill inte riskera att arresteras. Jag och Sonny har redan villkorad vistelse på Västbanken, om vi arresteras igen deporteras vi troligtvis. Om bulldozern kommer, vad gör vi? Ska vi stå vid sidan av och filma, eller ställa oss framför den tillsammans med familjen. Vi vill, men ändå inte. Oavsett så kan vi inte göra skillnad, på riktigt. Vi är för få. Alex föreslår att vi delar upp oss. Sonny, Leila och Alex åker tillbaka till Al-Aqaba ikväll, och jag och Lisa åker dit imorgon, Sonny stannar två nätter.

Onsdag 27 juni

Det är sen eftermiddag. Alex, Leila och Sonny berättar att de hörde smällar från raketer och kulor under natten från militäranläggningen utanför byn. Att det kändes overkligt.

Leila och Alex tar servicen tillbaka till Nablus vid sjutiden på kvällen. Sonny följer med dem för att handla mat i en by på vägen. Bara några minuter senare ringer borgmästaren till mig. ”The army is here, please can you come and take pictures? Take your cameras, please come now.” Vi skyndar oss ut och ser tre militärjeepar parkerade längs vägen utanför moskén. Hajsami ber mig fotografera honom med soldaterna.

Tar upp filmkameran och trycker på rec. De säger att de ska genomföra militärträning, den här gången inne i byn. ”It hasn’t happened in ten years”, säger Hajsami.

Ett tiotal soldater kliver ut ur fordonen, slänger en sovsäck över axeln och försvinner in mellan två hus. Jag fotar. Jeeparna börjar köra och vi går efter dem. Hajsami svarar i mobilen som ringer, pratar en stund och räcker mig sedan luren. Hello? Det är en kvinna som heter Donna, från Rebuilding Alliance. Hon ringer från USA och ber mig berätta vad som händer.

Jag ska gå fram till soldaterna, be att få tala med överbefälhavaren och begära dokument som ger dem rätten att utföra träning i byn. Så sa Donna. ”Not now, we must go to the family”, säger Hajsami. ”They are very scared.” Och vi gör som han säger.

När vi kommer fram till huset står Ahmed och hans fru där, barnen leker framför huset som riskerar att jämnas med marken i natt eller tidigt imorgon bitti. Blickarna är oroliga, männen röker, de rycker till av varje ljud som kommer bortifrån vägen. Tanken uppstår, är det bulldozern? Efter ett tag kör ytterligare fyra militärfordon in i byn, förbi huset. Lisa och jag går efter dem, Hajsami stannar hos familjen. Jag håller filmkameran lågt, trycker på rec och går fram till jeepen. Excuse me, what are you doing here? I live here so I would like to know. Nothing? I heard you were gonna do training inside the village, is it true? According to a court decision that’s illegal, that’s why I’m asking. Please can you tell me?

”Don’t worry, go to sleep.”

På väg tillbaka till gästlägenheten där vi ska övernatta ser vi sex soldater sitta och äta på gräset utanför moskén. Jag försöker igen. Anyone speak English? En av dem som verkar vara någon slags ansvarig viftar bort mig. Jag riktar blicken till de yngre killarna och frågar igen. ”A little”, svarar en av dem och ler mot mig. Jag frågar honom om de ska träna? Ja, svarar han. Ska ni skjuta inne i byn? Vi sover här, säger jag och pekar, vi vill gärna veta. Den ansvarige som viftade åt mig nyss säger något med sträng röst, varpå soldaten vänder sig mot mig och förklarar ”I cannot talk.”

*

Det är mörkt, klockan är halv elva och vi hör första skottet. Därpå skjuter de en salva femton meter från där vi står på terrassen och ser ut i det svaga skenet från lyktstolparna. Borgmästaren är med oss, hans händer skakar och ögon ser sorgsna ut, glansiga. En kvinna som bor i närheten kommer springande. Kommer upp till oss och ställer sig vid Hajsami. ”She is scared”, säger han.

”Om bulldozern kommer kan vi inte ta oss fram till Ahmeds hus”, säger Lisa med låg röst. Sonny står på taket och filmar. En helikopter dundrar alldeles ovanför oss, ett blinkande ljus passerar i den svarta natthimlen. Vi hör soldaterna ropa högt på hebreiska, och militärfordon cirkulera runt i byn. När jag står och filmar ringer telefonen, det är Yael från Machsom Watch. Vi har haft kontinuerlig kontakt under kvällen. Hon har pratat med försvarsministeriet som förnekat gång på gång att de tränar inne i byn. ”But we are right next to the soldiers, we can see them and hear them. They are inside the village”, försöker jag säga med samlad röst. Under samtalet slocknar alla lyktor och ett mörker faller över byn. Endast ljuset från minareten fortsätter att lysa.

*

Klockan är två på natten och jag sitter och skriver pressmeddelande. Soldaterna har hållit på i mer än tre timmar. Vi är trötta och chockade, orkar inte prata med varandra, orkar inte ringa fler samtal till svenska ambassaden som inte gör något åt det, har inte fler tidningar att skriva till. Vi går och lägger oss, men bestämmer oss for att gå upp igen om fyra timmar för  att fotografera tomhylsor och andra bevis efter soldaterna.

*

…I det judiska Israel kunde man samtidigt leva ett helt liv utan att han en aning om lagarnas existens..

…När jag väl började se landet under stenarna, såg jag också det israeliska samhällets djupt nedslagna pålar av glömska och förnekande. De var mindre upptäckten av okända historiska oförrätter som plågade mig än den nya statens ovilja att ens se eller erkänna den… (ur Rosenberg [1996]2007 s343)

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s