Utan språket finns endast handlingen kvar

Fredag 22 juni

Sonny och jag har övernattat i Ramallah och åker tidigt söderöver mot Susya där en stor demonstration ska äga rum. Mot att den israeliska armén ska riva större delen av byn, inte bara bybornas hem utan även boskapshus, vattencisterner och elsystem. Bybornas rätt till marken har erkänts av israeliska myndigheter, ändå har Susya rivits fem gånger sedan 1985.

Klockan är inte ens nio på morgonen men luften är varm och förmiddagsljuset starkt. Vi åker mellan gulnade dalgångar, rutmönstrade av torra åkrar. Mitt uppe på en av kullarna finns en checkpoint. Chauffören saktar in. En grönuniformerad soldat viftar med handen att han ska köra in i den andra filen. En diskussion uppstår mellan dem. Soldaten tar då chaufförens ID, och ber honom att parkera intill sidan. Sonny och jag ser på varandra, suckar, vi är inte förvånade men vi har bråttom. ”We have to wait, maybe an hour, maybe two”, förklarar en ung passagerare framför mig och rycker på axlarna. Kanske borde jag försöka tala med soldaten föreslår jag, och vi börjar snacka om vilken historia vi ska hitta på. Vi har en sjuk vän på sjukhuset i Betlehem, eller vi ska med ett flyg från Tel Aviv. Innan vi hinner skrida till verket kallar soldaten på chauffören som får tillbaka sitt ID. Och vi kör vidare.

Därefter följer en upprörd monolog av chauffören, med enstaka kommentarer av tre andra passagerare. Han talar högt, gestikulerar yvigt och jag hör orden intifada, falisteen, muslim, yahod, israeli sägas flera gånger. Däremellan förstår jag ingenting.

Då påminns jag om, som så många gånger innan här under min tid på Västbanken, att språket fattas mig. Vänder mig mot Sonny, suckar och säger att jag så gärna vill förstå vad de säger. Sonnys pratar inte heller arabiska. ”De snackar säkert bara om sina fruar”, skojar han. Hur ska jag kunna samla historier utan att förstå? Jag visste detta innan jag reste till Västbanken, förväntade mig stora luckor i kommunikationen, men inte hur starkt det faktiskt skulle påverka mig. Orden som betyder så mycket. För mig och skrivandet.

Efter en halvtimme mojnar diskussionen. Chauffören har lugnat sig, rösten är inte lika hård och arg, och riktar i stället uppmärksamheten mot oss som sitter längst bak i minibussen. Han frågar var vi kommer från. Ana min Suede, säger jag. Sonny säger England, varpå chauffören frågar ”but before England, where you from?” ”India”. ”Ah, India!” ”Welcome, welcome!” Det är inte första gången Sonny möts av sådan entusiasm. Bollywood är stort i Palestina. Sedan tittar chauffören på mig, ”Ibrahimoviz!” Aywa, säger jag och ger tummen upp. ”Rooney!” ropar han och pekar på Sonny, som ger tummen ner. De skrattar.

”We like people who come here to show support. I was saying to that jewish soldier that this is our land. We don’t like them. Never, we will never do. We want them to go away”, säger han till oss. Vi nickar. Därefter kör vi i tystnad.

*

Vi går av vid bensinstationen i Beit Omar och väntar på att Mahmoud ska hämta oss. Frågar om de säljer kaffe. Det står en kaffeautomat under den heta solen, mannen som verkar vara chef för stationen skakar på huvudet och säger att den är trasig. Han ställer fram några stolar och ber oss sitta ner, efter en stund kommer en ung man med en bricka med nybryggt arabiskt kaffe, med smak av kardemumma. Mannen tänder en cigarett och sträcker fram paketet mot oss. ”Isn’t it dangerous”, frågar jag. ”Yes, it’s very dangerous”, säger han, tar ett bloss och skrattar. Jag hakar på och jag tänder ciggen. Sonny sitter med ordboken i knät och passar på att träna arabiskan. Han frågar vad turist heter. ”Terrorist? You are terrorists?” frågar mannen. Not terrorists, tourists. En buss kör in för att tanka, den är fylld med demonstranter. En tjej vinkar och viftar undrande om vi vill hänga med i bussen. Jag sträcker fram händerna som om jag höll i en ratt och körde, pekar ut på vägen. Hon förstår. Vi ger tummen upp till varandra.

Mahmoud kör oss i minst 150 kilometer i timmen. Vi är sena. Sonny får ett meddelande av Dan som säger att en av vägarna in till byn är avspärrad.

När vi kommer fram skiner Mahmoud upp. ”We are many today.” Fem fyllda bussar, minivans, privatbilar, journalister och fotografer. Vi är drygt 300 människor. Några spelar trummor och en grupp på fem clowner leker med barn. Vi känner oss starka, det ligger i luften, vi är många och vi gör rätt. Och jag tänker på de hundratals palestinska byar som redan har jämnats med marken av israeliska bulldozrar. För en gång skull är vi fler än soldaterna. De skjuter ljudbomber som dövar öronen och en handfull tårgasgranater. Hotar oss med en skunk-kanon. En soldat griper en äldre palestinsk man, men flera demonstranter tar tag i mannen och soldaten släpper. Med kameran hängande runt halsen håller jag mig i bakgrunden. Har lovat att vara försiktig, att inte riskera arrest igen. Timmarna därefter förflyter lugnt. Inga fler vapen används mot oss. Svettiga, törstiga, trötta men glada går alla tillbaka till sina bilar och bussar och åker hem.

I servicen norrut frågar några amerikaner som sitter framför oss om jag och Sonny blev arresterade i Khalil. De känner igen oss, och så frågar de om förhören, om polisens behandling, ”did they touch you?” Senare vänder jag mig mot Sonny och frågar om han hörde när jag förhördes den där kvällen på polisstationen, dörren stod öppen minns jag, och längre ner i korridoren satt Sonny. ”I just remember you repeating ’I will give no comment’. At one point I heard the police saying something about crying, and I thought you were crying.” Jag minns vad som hände. När jag var på väg att säga ’no comments’ för tjugonde gången kunde jag inte hålla mig för skratt. De tre poliserna mittemot mig i det lilla rummet började också skratta. Varpå en av dem säger, ”ha, ha, but you should not laugh, you should cry, because you go to jail now.” Men jag kände mig aldrig rädd, aldrig hotad. Med vissheten att folk utanför visste var jag var, att en advokat var inkopplad, och att jag var i ett land där det finns ett rättssystem, om än orättvist, så finns det. Om de rör mig får de med Sverige att göra, kom jag på mig själv att tänka för en kort stund. Ambassader och människorättsorganisationer. Skydd som palestinska fångar inte har. Martin Shibbye och Johan Persson dyker upp i tankarna, och jag undrar hur de mår.

*

Efter en lång och het resa från sydligaste Västbanken till norra, får vi veta att Aminas, Rosas och Angelas rättegång snart är över. De arresterades igår när de ställde sig framför en israelisk militärtraktor som höll på att forsla bort en vattencistern tillhörande en fattig palestinsk beduinby i öknen. Kvinnorna och barnen hade protesterat, och ropat på tjejerna att hjälpa dem. Då greps de och fördes till polisstationen. Vattnet fördes bort. De spenderade natten i häktet.

Domen kom som en chock. Min vän Lena hemma i Sverige får höra om händelsen och berättar då om hur hon och hennes sambo samma dag hade rensat deras brunn på landet. ”Jag och de som bor i den byn är i samma situation, vi måste få vatten från marken där vi bor, men för mig är det inget problem. Min brunn är min brunn och ingen kan ta den ifrån mig.”

Lördag 23 juni

Åker till Aqraba för att skörda vete tillsammans med en palestinsk familj. Några av oss får skäror, andra får använda händerna. En diskussion uppstår om hammaren och skäran och den sovjetiska flaggan. Sonny som är engelsman kommer inte på vad skära heter på engelska och vi mobbar honom länge för det. Lilo som är italienare kommer undan med att kunna det på italienska. Ingen google inom räckhåll. Förutom Sonny och Lilo är vi tre svenskar, Alex, Laila och jag. Det gula torra vetegräset ger mig röda prickar och svidande skrapsår på armarna, det kliar innanför kläderna. Nu syns det att man arbetat tänker jag. Vi utlänningar hackar tafatt med skäran. Hamza visar oss, med ett ryck får han stora tjog i famnen, knyter med lätt hand ett vetegräs runt och staplar i prydliga högar. Efteråt bjuds vi på nybakat bröd, hommus, ost, yoghurt, turkisk sallad, oliver och mycket mer. Vi samtalar länge, skämtar, försöker förstå varandra så gott det går, deras haltande engelska och vår ännu sämre arabiska. Sedan te, och ännu mer te. Jag frågar om de har haft problem med bosättare. Flera av byns invånare har fått sina olivträd nedskurna, odlingsfält förstörda genom anlagda bränder. ”They kill Palestinians”, säger Hamza och räknar upp de som har dödats av bosättare i byarna i området. ”They have a holiday, and if they kill an arab, God will send them straight to heaven. That is what they say. All settlers have guns.”

Vi bjuds på kaffe och egenodlad tobak som de kallar för hashish och skrattar. Halvtimme senare vattenmelon, nektariner och vindruvor. Och te igen innan vi liftar tillbaka till Nablus. Hemma möter Mia, Lisa och Angela oss. Angela frigavs igår tillsammans med Amina och Rosa som varit arresterad i drygt ett dygn. TT och GP ringer upp dem och ska publicera det inträffade. DN också. De har tagit det bra, men är skärrade av det hårda straffet; 45 dagars total bannlysning från Västbanken. Och jag som tyckte att jag fått ett hårt straff.

*

Att dagligen se och höra det systematiska förtrycket mot palestinier tär. Hjälplösheten. Frustrationen. Skammen över att kunna återvända hem, till min familj, rättigheter och trygghet. När min vän Ivan läste texten om när jag arresteras och häktas, kommenterade han mitt agerande med Skorpans citat ur Bröderna Lejonhjärta. ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.” Amina, Rosa och Angela valde att vara människor när de ställde sig framför traktorn. Jag tänker på alla de palestinier som utsätter sig för fara, som gör motstånd varje dag. Människor som offrar sin säkerhet, de som vill göra skillnad på riktigt. På de orädda som inget har att förlora, bara friheten att vinna.

Och jag tänker på att språket inte behövs för att handla, att agera, verbal kommunikation underlättar men är inte nödvändig. Inte för kampen, inte för överlevnad. Det är däremot vatten. För varje dag här på Västbanken, ter sig allt tydligare och tydligare för mig. Jag önskar alla kunde se det med egna ögon.

*

Vi måste oss själva emellan göra klart att det inte finns plats i det här landet för båda folken […] Med araberna kvar kan vi aldrig uppnå vårt mål att bli ett självständigt folk. Den enda lösningen är ett Landet Israel […] och det finns ingen annan väg att uppnå detta än genom en transfer av araber härifrån till våra grannländer, varenda en utan undantag, inte en by eller stam skall finnas kvar.

Dagboksanteckning av Joseph Weitz (1890-1973) – i många år ansvarig för Judiska nationalfondens bosättarprogram (ur Rosenberg [1996]2007 s.341)

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s