Fotboll, strejk och martyrer – kampen fortsätter

Igår besökte vi en kvinnoorganisation i Jamaa’in där de gör zatar, smycken och korgar bland annat. Kvinnor som tidigare inte haft möjlighet eller anledning att lämna hemmet, kan nu träffas, utbyta erfarenheter och organisera sig. På kvällen spelade vi fotboll i Tubas. De sa att vi skulle spela mot barn men när vi kom dit var det bara vuxna män där. Internationella mot palestinier, för att hedra de hungerstrejkande politiska fångarna i israeliska fängelser, däribland det palestinske fotbollsproffset Mahmoud al-Sarsaks tre månader långa hungerstrejk. Bland de internationella fanns en grupp volontärer från Jordan Valley Solidarity, de flesta skottar men även en spansk tjej som hette Paula. Vi vann, tack vare att två professionella palestinska fotbollsspelare hoppade in i vårt lag i andra halvlek. Fick medalj och tal av borgmästaren. Det bästa var att vi fick behålla de fina fotbollströjorna med den palestinska flaggan. Emblemet framtill var Fatahs som föreställer två automatvapen och en handgranat.

På kvällen blev vi bjudna på mat och gripande historier hemma hos en familj i Tubas. Historier om byns drömmar om framtiden och friheten. Det var sent när vi åkte på de kringliga vägarna genom dalar och berg tillbaka till Nablus. Hög arabisk musik och neddragna rutor. Man vaggades in i en slags meditativ trans med den svala vinden i ansiktet medan tankarna flöt ut i mörkret.

*

Vi deltog i en symbolisk martyrbegravning i Ramallah idag. Mäktigt och märkligt. Först tågade vi genom staden, fyra killar bar på en kista med arabisk text på, och palestinska flaggor. Kvinnor bar gröna hjälmar på stora halmfat. Barn bar plakat. Vi skulle hedra tio män som först efter 37 år har fått komma hem och begravas i palestinsk jord. Palestinier som dödas får ett nummer av israeliska staten, och förblir fängslade. Vi åkte med buss till Ramallahs kyrkogård som ligger en bit utanför, på en av de lägre kullarna i dalen. Där bad vi, sjöng och la hjälmar och gåvor på de nygrävda jordhögarna. Vi pratade med en kvinna som berättade att hon hade varit fängslad i fem år tillsammans med en av martyrerna, och att hennes man dog i fängelset.  ”Det är viktigt att vi uppmärksammar och hyllar dem som har gett sina liv för vår frihet”, sa hon. ”Det inspirerar oss att fortsatta kämpa.”

Hon var tacksam för vår närvaro och solidaritet, och frågade vad vi gör i Ramallah. Vi förklarade att vi ska demonstrera i Ofer dagen därpå, där fängelset som internerar flera av de politiska fångarna ligger. ”Var försiktiga. Mycket tårgas”, varnade hon.

Idag lämnar Vito och Johnny oss, två härliga italienare som älskas av alla. Själv hann jag inte riktigt lära känna dem, vi byter av varandra i Palestina. Sonny och några andra ska åka till Jerusalem ikväll för en sista måltid och kväll tillsammans med dem.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s