Timmar blir dagar blir veckor

Onsdagen 13 juni 2012.

Jag sitter på polisstationen. Handklovarna är kalla mot huden. Dan och den israeliska tjejen friges. Sonny, Tal och jag arresteras för våld mot tjänsteman. En officer i olivgrön uniform håller fram ett papper och penna, säger åt mig att skriva under. No.

Jag ska berätta från början.

*

I förmiddags mötte jag Laila som driver ett kvinnokooperativ i gamla stan. Hennes syster Nawal var också där. De bjöd på sött te med mynta i plastmuggar. Marschall sträckte fram handen mot Nawal som skakade på huvudet. Laila bröt in och påminde oss om att Nawal är hadj, vilket betyder att hon har varit i Mekka och renats. Efter det tar man inte män i handen. Vi sörplade på det heta teet, utbytte förtroliga blickar, jag, Nawal, Laila. Vi har något gemensamt som inte behöver uttalas. Jag tänkte på vad jag läste kvällen innan ur en bok om Moa Martinson. I Arbetarens lördagssida den 18 november 1922, vid tidpunkten 32 år, grovarbetarhustru och mångbarnsmor, skrev hon att kvinnorna egentligen står högre än männen, ty de kan ”konsten att lida.” Olika historier, systrarna mitt emot mig, Moa och jag, men lika ändå.

Jag berättade att Jonathan hälsar så gott. Laila och Nawal lärde känna honom här hösten 2008. De var mycket förtjusta i Jonathan. Laila knuffade sin syster i sidan pekade på mig, sa något på arabiska och nämnde hans namn. Nawal nickade, hon visste redan, vände sig mot mig. ”Det är okay, när ni säger att ni är gifta så förstår jag att ni är pojkvän och flickvän. It’s okay.”

*

Idag ska vi demonstrera mot stängningen av Shuhada Street, i hjärtat av Al-Khalil (Hebron). För att uppmärksamma den israeliska ockupationens apartheidpolitik och det förtryck som palestinska kvinnor möter dagligen i de palestinska territorierna. Palestinier får inte beträda Shuhada Street medan bosättare får röra sig fritt. Vi berättade för Laila och Nawal om demonstrationen. ”Be careful”, sa Nawal.

Klockan är tre på eftermiddagen. Ett tjugotal kvinnor samlas i ett litet vardagsrum hemma hos en gammal palestinsk gumma som bär vit hijab. Hon tar oss i hand och välkomnar oss med puss på kinden. Ytterligare femton personer, journalister och manliga aktivister är där. Stora påsar ställs fram. I dem ligger svarta traditionella palestinska klänningar med broderimönster i färg. Jag hittar en i svart och rött, fina färger tänker jag och drar den över mina jeans och långärmade tunika. Klänningen passar, når mig ända ner i hälarna. Ali som är huvudarrangören bär fram ännu en påse, fylld med svartvita kofior. Alla tar var sin. Gumman knyter den runt mitt huvud. Klick klick. Rummet fylls av blixtar, svetten rinner och luften är kvav av cigarettrök.

Vi ställer oss tätt intill varandra i en smal brant trappa. Journalister tränger sig fram med stora kameror. ”Are you ready?” Dörren öppnas och vi går långsamt, som vi har blivit tillsagda, över gatan. Vi är mitt ute på Shuhada Street. Några håller varandra i händerna. Runt min hals hänger kameran och filmkameran håller jag i handen. En bosättare springer emot oss, talar högt, med en bok i ena handen och gestikulerar vilt omkring sig med den andra. Jag trycker på rec. Senare får jag orden översatta av en vän. ”Det här är vårt land, försvinn härifrån!”

Strax därefter kör ett militärfordon förbi, stannar ett tiotal meter framför oss och män i olivgröna uniformer och M16 i handen kliver ur den, går emot oss. Mobilen ringer. Hello? Det är Peter som undrar var vi är. ”Jag ser er nu”, säger han och lägger på. Nu händer allt snabbt. Peter, Dan, Marshall och Sonny kommer nerför gatan från andra hållet. Soldater springer emot dem, övermannar Sonny och trycker ner honom i marken. Bröstet mot asfalten, händerna mot ryggen. ”Arresting me for what? I haven’t done anything! I am allowed to walk on this street!” Jag står en halvmeter ifrån honom, fångar hans ord och ansikte på film. Fyra soldater är över honom, varav en virar en plastremsa runt hans handleder. Jag sticker in min lilla arm, tar tag i remsan och rycker. Soldaten tar fram ännu en. Jag gör det igen, kastar iväg och den flyger över huvudena. Men tredje gången gillt. Sonnys armar är nu hårt knutna bakom ryggen. Han släpas upp på fötterna och jag ser min chans. Jag och flera andra sträcker ut våra armar efter honom, jag är närmast och krokar min arm runt hans. Och skriker, soldaterna släpper. En, två, tre sekunder. Tre sekunder i frihet, sedan är vi båda tagna. En soldat håller fast mig, han ser ut att vara i fyrtioårsåldern, dubbelt så bred som jag, stor mage, små ögon och tjocka kinder. Huden har djupa gropar. Han trycker ner mig i marken och sätter sig med knät över mina skuldror. Solglasögon ligger i två delar framför mig. Stop it, leave me alone! Kameran rullar fortfarande, nu ser man bara asfalten, jeansen under klänningen och mina nikeskor. Jag tar några djupa andetag och skriker. Kroppen och tyngden ovanför mig blir nervös. ”Don’t shout!” Jag skriker igen. En journalist med filmkamera följer sakta mitt ansikte när jag släpas längs marken innan jag dras upp på fötterna, och leds till militärfordonet. Let me go! Bakom mig hör jag en röst ”Not let you go, let you die!” Jag ser inte om det är en soldat eller en bosättare.

Sonny och Dan sitter med bakbundna händer på varsitt säte, svetten rinner ner i ansiktena, en palestinsk journalist är också gripen, och två israeliska tjejer. Soldaten som grep mig fäktar med armarna och ropar högt, försöker greppa kameran. AldrigAldrig! Jag håller hårt om den, kramar den. Hans ögon lyser röda. Tjejen med lockigt hår hjälper mig upp i ett av sätena. Det är svårt att röra sig i klänningen.

Jag frågar Sonny hur han mår, tar fram en flaska vatten och håller den mot hans mun. ”Thanks.” Sedan tar jag försiktigt fram min mobil, knappar snabbt in Sonny, Dan and Nina arrested in Shuhada St. och skickar till internationella koordinatorn, precis som vi fick lära oss på träningen. Tjejen bakom knackar mig på skuldran, hon säger att hon heter Tal, lutar sig fram och frågar vad jag heter. En advokat har redan kopplats in.

Jag tar av mig kofian och stoppar den i väskan. Känner med handen på mitt högra öga. Det är svullet och ömt. Militärfordonet kör nedför gatan, stannar vid kyrkogården i änden av Shuhada St. Man ropar ut oss en och en. En polis i blå uniform står utanför och frågar efter våra pass. Flera soldater pekar på mig, talar högt på hebreiska i mun på varandra, försöker få polisens uppmärksamhet. Likt barn som gjort rackartyg och är ivriga att peka ut en syndabock för fadern. Mitt ansikte är uttryckslöst, tittar ner i marken, undviker möta blickar. ”Where are you from?”

*

De för mig åt sidan. Solen är het. Jag drar snabbt den svarta klänningen över huvudet, det är varmt säger jag, tänker att jag ska förändra utseendet och flätar håret längs axeln. Israeliska tjejen med blont hår bjuder på en cigarett. Can they take my cameras, frågar jag fastän jag vet. ”Yes, they can”, svarar hon. Polisen viftar med handen och jag sätts i en vit jeep. En soldat sätter sig bredvid. Utanför mitt fönster samlas soldater igen, de pekar på mig, talar högt. Jag tittar ner. Jag förstår inte men anar. Jeepen börjar köra och jag stoppar försiktigt ner händerna i väskan, känner efter kameran, lyfter av batteriet och lägger det i innerfacket. Samma med filmkameran. Andas ut, ser ut genom fönstret. Soldaten märker inget, eller bryr sig inte. Sticker ner händerna igen medan jag fortsätter titta ut genom fönstret utan att se vad vi passerar, pillar upp luckan och trycker ut minneskortet. Stoppar det i innerfickan på framsidan av jeansen. Samma med filmkameran, men jag hittar inte var minneskortet sitter. Jag kikar ner i väskan, vrider och vänder på det. Fan kom igen då. Lägger ner den, tittar ut, andas. Och igen. Äntligen. Trycker ner minneskortet mellan strumpan och fotsulan. Det är fuktigt.

*

Sitter ensam i ett slags väntrum på en polisstation. En platt-tv på väggen framför mig visar israelisk såpopera, kall luft strömmar ur den elektriska fläkten, en vattendunk står i hörnet, män i gröna och blå uniformer går ut och in. Automatvapnen klirrar och kluckar hängande över axlarna. Jag behöver gå på toaletten. Soldaten, hon har långt mörkt hår uppsatt i svans, ett huvud kortare än jag och ser ung ut, visar mig in i en annan byggnad. ”Don’t close the door.” Tankar flyger kors och tvärs för mitt inre. Kroppsvisitering, om och när. Minneskorten, foton och filmklipp. Vad kan hända? Soldaten iakttar mig genom dörrspringan.

Tillbaka i väntrummet. Jag lutar huvudet mot väggen och blundar.

*

Lite senare. De två israeliska tjejerna är här nu, även Sonny och Dan, de kördes hit i andra fordon. Den palestinska journalisten är släppt. En av soldaterna i rummet pekar på mig, säger åt en annan att sätta handklovar på mig. Tal frågar honom varför, hon verkar upprörd. ”I feel threatened by her.”

En timme senare friges Dan och den blonda tjejen. Sonny, Tal och jag arresteras för våld mot tjänsteman. Teven visar nyheter, Tal översätter. Ryssland anklagar USA för att beväpna rebeller i Syrien. En ung soldat kommer med papper, all text är på hebreiska, han ber oss skriva under och vi vägrar. När de lämnar rummet talar vi lågt med varandra, vad händer, vad säger de, var är vi. Polisen hyschar och Tal förs bort till ett annat rum. När Sonny och jag är ensamma börjar vi tala om demonstrationen. ”You shouted right into my ear”, säger Sonny och ler. Vi skrattar.

Senare. Jag lutar huvudet mot väggen igen, blundar. Solen ligger lågt, skiner in genom den öppna dörren. En man i vit skjorta, mörkblå kostymbyxor och blanka skor kommer in. Han sätter sig mellan mig och Sonny och presenterar sig. ”I’m your lawyer, I will tell you what to do. You have the right to remain silent, and I recommend you to do so. Anything you say may be used against you. You are accused of attacking soldiers, this you must keep on denying. They will try to make you talk. The best thing is that you say nothing. Tomorrow there is trial.” Jag visar mitt svullna högra ögonlock, varpå advokaten säger att jag måste visa dem, be dem att fotografera det. Sonny drar upp t-shirten och visar ett sår som blöder strax under bröstvårtan. Advokaten dokumenterar skadorna.

Det är mörkt utanför, det är kallt och jag fryser. Har suttit med handklovar i över tre timmar, gått på toa två gånger, rökt en cigarett. Känner mig lugn, vet att jag inte gjort något fel. Polismannen som förhör Sonny ropar högt inifrån en av de stängda rummen. ”You dont know anybody here?! Before you said you knew her, now you don’t?!” Samma frågor upprepas. Ibland hör jag Sonnys röst, men inte vad han säger. Varför är han inte tyst? Mobilen piper. Det är mamma. ”Hoppas allt fortsatt ok. Man blir ju lite orolig när man förstår hur tufft det är. Kram.” Allt är bara bra! Kram. Jag vill inte att hon ska veta. Inte än, inte nu. I will give no comments säger jag tyst för mig själv, om och om igen. De förhör Sonny i en och en halv timme, sen är det min tur.

*

Ett litet rum, två män, en med blå och en med grön uniform, och en tredje civilklädd. Alla bär kippa. ”Did you assault the officer? To what organization do you belong? You will be sent out of Israel. Where do you wanna go, Sweden, Turkey, or maybe Syria? You want war, in Syria there is war. Tell us about the demonstration. Why don’t you wanna give any comments? What will we say to the judge when you give no comments? What will we say to him when you are not saying anything?” No, I did not assault a soldier.

Torsdag 14 juni 2012

Midnatt. Sitter med block och penna i knät, skriver ner vad jag ser och hör. En polisman gör tecknet åt mig att lägga tillbaka det. Går ut och röker en cigg för att se om jag ser Tal, vad de gör med henne. Två soldater följer med för att hålla vakt. ”You love Israel?” Excuse me? ”Love Israel?” Jag tittar åt andra hållet, det är stjärnklar himmel, luften är sval, fimpar och ber om att få gå in igen. Känner mig uttråkad, kommer på att jag packade ner en bok i väskan i morse, Bertrand Russels’ The Problems of Philosophy. Jag läser första meningen: Is there any knowledge in the world which is so certain that no reasonable man could doubt it?

*

Tal och jag sitter i ett militärfordon på väg till häktet i Jerusalem. Klockan är fyra på morgonen, vägarna är öde. Sonny är kvar på polisstationen i Al-Khalil. Soldaten framför mig sjunger Hatikva, den israeliska nationalsången, soldaten vid hans sida stämmer in, han sitter med en iphone, nynnar samtidigt som han scrollar på sin facebook.

*

Vi lämnar in allt vi har, även skosnörena. Sedan ombeds jag klä av mig naken i ett litet rum. En kvinnlig soldat genomsöker kläderna, ber mig att snurra ett varv. ”I’m sorry”, säger hon och jag ser att hon menar det. Hon är 19 år gammal och har sex månaders värnplikt bakom sig, sexton månader kvar, berättar hon. Jag tänker med lättnad på att jag lämnade in minneskorten bland värdesakerna. Vi förs till cellen, tre gånger två och en halv meter. Längst in finns toalett och dusch med svängdörr, inget papper. Vattnet rinner ur ett hål i väggen. Två betonggjutna våningssängar, fyra hårda bäddar. En kvinna ligger och sover i den nedersta. Tal och jag klättrar försiktigt upp och lägger oss på varsin. Runt den tunna brunfläckiga madrassen under mig ligger cigarettfimpar, aska, gamla plåster, smutsig bandageremsa och torkad äppelskrutt. Jag drar en grå filt över mig. Klockan måste vara runt fem på morgonen. Starka lampor i taket lyser dygnet runt. I hörnet finns en kamera, det liknar ett öga som tittar ner på mig och Tal. ”It’s sad to see that many jail wardens are palestinians. They want the palestinians two guard themselves,” säger Tal. Detta kan liknas vid muren. De israeliska företagen, på uppdrag av den israeliska regeringen, anställer palestinier för att bygga den massiva betongmuren på deras egna mark, som stänger in och stänger ut. Systematisk kontroll och nedbrytning av ett folk.

Vi viskar, pratar om BDS, palestiniernas frihetskamp, om den israeliska ockupationen och rasismen. Tal är vacker, vegan och anarkist. Arresterad en gång tidigare, då var hon rädd, det är hon inte nu. Det var vår bombning av Gaza 2008 som fick mig att vakna till, förklarar hon, sedan dess har hon varit aktiv. Hon och jag är lika gamla. Vi berättar historier, skrattar, blir vänner och jag vet att det kommer vara för alltid.

*

Dunk dunk dunk. Vi hoppar ner, kvinnan vaknar och ställer sig upp, hon tittar på oss och ser förvånad ut. Två vakter öppnar dörren, säger något och stänger igen. ”They just wanna count us.” Vi kryper upp igen och somnar. Dunkandet sker därefter varje timme. Efter ett tag vänjer vi oss. Hoppar upp och ner från sängarna, likgiltiga och trötta. Efter frukosten börjar Tal och Jordania, som kvinnan heter, tala med varandra. Hon är häktad för att ha misshandlat sin egen mamma. Jordania har svart hår, färgat. Längs hårbotten lyser en grå rand av utväxt. Jag gissar att hon är strax över fyrtio. Hon har varit vacker, ögonen, läpparna, mörkbruna fräknar strödda över näsan. Men tänderna avslöjar långvarigt missbruk. Det berättar hon själv, men säger också att hon fått tänder utslagna av fängelsevakter. Hon berättar vidare att hennes man misshandlat henne. Om och om igen. Sist var det något om ett krossat akvarium. Hon talar snabbt, konstant, glömmer vad hon sagt, säger det igen. Tal lyssnar tålmodigt, och hinner inte översätta allt till mig. Jag vill inget hellre än att ta del av kvinnans historia. I cellen finns inget annat att göra än att snacka, röka och sova. Jag klättrar upp på den hårda madrassen, viker filten till huvudkudde, lägger mig och försvinner i dvala.

*

Dunk dunk dunk. Vi förs ut ur cellen och får handklovar och kedja runt fötterna. Det gör ont när man går. Vi kliver in i ett fordon utan fönster och utan luft, det är varmt. De manliga internerna sitter i den andra avskilda delen, med pansar och plast mellan oss. Snart börjar rättegången. Vakter och poliser omringar oss konstant, de fäller förnedrande kommentarer om oss, åt oss. Tal översätter bara en bråkdel för mig. ”You don’t wanna know.” När vi sitter i rättssalen som är ett litet rum stiger flera av Tals vänner in, jag ser mig omkring. Sist in kommer Peter och Johnny, jag vinkar med mina fastbundna händer och ler, visar tummen upp. Jag räknar till trettio personer i rummet, de flesta sittande i bänkraderna, några stående. Stimmig stämning. Åklagaren vill se oss deporterade samma dag, advokaten säger vi ska frias från alla anklagelser. Den kvinnliga domaren ser ointresserad ut. ”She doesn’t like you”, viskar advokaten åt oss. Domaren nekar att titta på bevisen som läggs fram. Hela rättsprocessen tar inte mer än en timme, allt sker på hebreiska. Sonny, jag och Tal frias från anklagelserna om våld mot tjänsteman, men fälls för att ha försvårat polisernas arbete. Vi förbjuds att vistas i Al-Khalil och zon A tre månader framöver. Bryts villkoren döms vi att betala 5000 shekel, motsvarande 10000 kronor. Tal och jag förs tillbaka till cellen.

*

Tal skakar i mig, ”we can go now”. Yrvaken klättrar jag ner för sängen. ”Oh, it’s me first.” Tal tar Jordania i handen, säger hej då och försvinner. Jordania och jag utbyter några ord på engelska. Hon frågar var min mamma är någonstans. Min mamma bor i Sverige, förklarar jag. Sedan säger hon något på hebreiska. Jag skakar på huvudet, förstår inte. Hon pekar på sitt bröst: ”My mother”, säger hon och börjar gråta. Vi sitter tysta ett tag, sedan lägger jag mig ner, lutar huvudet mot filten, försvinner in i drömlös sömn igen. Dunk dunk. Jag vet inte hur länge jag har sovit. Äntligen. Jag hoppar ner. Två vakter öppnar dörren, ropar och stänger igen. Jag klättrar upp igen, somnar. Vaknar igen av det metalliska bankandet, tittar ut genom luckan i dörren och frågar när jag ska få komma ut. ”Maybe you stay here two hours, maybe two days”, säger mannen. ”I signed a 24 hours arrest, it’s more than that now”, säger jag, upprepar att jag måste släppas. Vakten rycker på axlarna och försvinner. En stund senare kommer de igen, ropar mitt namn. De lämnar tillbaka mina värdesaker, mina skosnören. Jag frågar var Tal är. ”I think she is waiting for you outside.” Det är becksvart utanför, jag undrar vad klockan är. På andra sidan vägen sitter Sonny, Peter, Tal och två av hennes kompisar. Jag möts av leenden, varma blickar och kramar. De försöker läsa mig. Tal kramar mig hårt. ”I was so worried about you.”

Jag sätter på mobilen, klockan är nästan tio på kvällen, alltså har jag varit arresterad i trettio timmar. Strax därefter får jag ett sms, det är mammas svar från igår. ”Jätteskönt att höra att allt är bra!” Ja nu är det bra, tänker jag medan jag snörar och knyter skorna.

Fredag 15 juni, Nabi Salih

Sonny och jag träffade Hisham igår kväll; pratade om vår situation, om hur vi ska hantera domen och restriktionerna; kan vi vara till nytta? Vi duschade och sov ut. På morgonen drog vi snabbt från Jerusalem, lämnade vår packning i lägenheten i Ramallah och slängde oss in i en service, som är den vanligaste formen av lokaltrafik på Västbanken, till Nabi Salih. Vi hann precis komma fram innan demon började. Det hade känts sorgligt att inte göra något idag efter häktesupplevelsen och rättsprocessen. Väl framme väntade åtta nya ISM:are på oss, de avslutade träningen igår; fem svenskar, en italienare och en amerikan. Amerikanen är fd soldat  i Afghanistan och Irak, övertygad kommunist och jude. Han har lidit svåra problem efter krigen, men mår bra nu säger han.

Varje vecka samlas invånare för att protestera mot konfiskeringen av deras mark av den närliggande israeliska bosättningen Halamish. Den israeliska militären är känd för att använda mycket våld mot demonstranterna här. Den 11 december 2011 dog Mustafa Tamimi, skjuten med en tårgasgranat i ansiktet på nära håll.

Jag upptäcker en pojke bakom mig som inte kan vara äldre än fem. Han plockar upp en sten från marken och lägger den i det långa snöret, svingar den över huvudet och svisch, kastas den iväg. Han skrattar och ser sig blygt omkring. Vi börjar gå ner för vägen, ropar slagord, jag fotograferar. Soldaterna står knappt hundra meter längre ner på vägen. De närmar sig, och vi närmar oss dem. Några bygger barrikader med stenblock och sopcontainrar. Skunk-kanonerna börjar spruta, sedan skjuter de tårgas som vinden fångar och blåser upp längs berget. Plötsligt hör jag smällar. Jag vänder mig om och halvspringer upp för gatan. Ett hårt slag träffar mig i knävecket. Fuck! Jag börjar halta, ser ner och undrar om benet kommer bära mig. Någon kommer fram och ber om att få se om jag blev träffad. Jag viker upp jeansen, ett rött märke syns från gummikulan, och lite blod. Omedelbart lyfter två killar upp mig. I’m okay, säger jag. ”No, you should not walk.” De bär mig upp till bensinstationen. Strax därefter kommer en av killarna ut ur affären och räcker fram en isglass. ”They had no ice, use this.” Jag trycker den mot såret. Knät dunkar. En sjukskötare tvättar såret och lägger gasbinda runt. Jag tackar så mycket och äter upp glassen. Den är kall och söt, svalkar under den heta solen.

Vännerna frågar hur jag mår. Jag försäkrar dem om att jag mår bra, det gör inte ens särskilt ont. ”Unbelievable it was going to happen to you,” säger Samer. ”Now you are the veteran”, skrattar Dan, ”and you’ve barely been here a week”.

Jag sätter mig i skuggan av ett olivträd hundra meter bakom alla andra som fortsätter demonstrera, tar fram block och penna och börjar anteckna. En pojke går förbi mig, han ler blygt. Marhaba, hälsar jag och ler tillbaka. Han bär på två fyllda plastpåsar med förbrukade tårgasgranater. Lite längre upp i backen stannar han och vänder ut och in på påsarna. Metallen klirrar; han ser ut att börja sortera de gråfärgade i en hög och de gröna i en annan. Sedan tar han fram en större kasse och fyller den med de finaste. Slänger upp den på ryggen och försvinner bland husen.

Söndag 17 juni, Nablus.

Ny stad, nya människor. Mitt knä är fortfarande svullet och jag haltar när jag går. Nablus välkomnar mig med varm vind, röd sol och vacker kvällsbön. Jag tänker att jag kommer trivas här. När jag stiger av servicen märker jag hur lätt det är att andas luften här. Lättare än i Al-Khalil. Jag ser inga bosättare, inga bosättningar eller checkpoints mitt i stan, alltså heller inga israeliska soldater. Den konstanta påminnelsen om ockupationen och apartheid finns inte här.

I lägenheten är det bara Alex, Laila, Sonny och jag. Ytterligare fem tjejer från Sverige bor här men de är Ni’lin och ska stanna där över natten. Alex frågar om jag vill hänga med ut och träffa lite folk, men jag stannar hemma och skriver istället. Varför känns det som om tiden aldrig räcker till?

Redaktören från tidskriften Mana hör av sig och vill att jag skriver ett reportage. Jag blir glad, plötsligt känns det som om jag kan göra något. Inte bara bloggen som jag inte riktigt vet varför jag skriver. För er, och kanske lite för mig själv. Att sätta ord på det jag ser och hör. Som ni märker argumenterar jag inte, jag är trött på det, tycker det mesta är uppenbart. Min vilja är att levandegöra, åsikterna lämnar jag åt er.

Måndag 18 juni 2012

Sonny ligger i soffan och läser en bok om Edward Said. Det var han som en gång skrev:

”Remember the solidarity shown to Palestine here and everywhere… and remember also that there is a cause to which many people have committed themselves, difficulties and terrible obstacles notwithstanding. Why? Because it is a just cause, a noble ideal, a moral quest for equality and human rights.”

Alex sitter vid datorn med gitarren i knät och texten till Ounadikom på skärmen. Han plingar ackord för ackord och nynnar. Ounadikum betyder Jag kallar er och är en palestinsk revolutionär sång som bygger på en dikt från 1966 av den palestinske poeten och politikern Tawfiq Ziad. Jag sitter i andra soffan med datorn i knät, skriver om demonstrationen, om arresten, häktet och om Tal. Funderar på hur jag ska skriva, och vad. Det är så mycket och jag vet inte var jag ska börja. Allt ryms inte, måste välja och sortera. Soldaterna suddas ut och blir till en otydlig grön massa.

Alla tankar kommer till mig nu, om rätt och fel, efterklokhet och självrannsakan. Kanske skulle vi inte ens deltagit i demonstrationen. De flesta som deltog var internationella, vilket går emot ISM:s principer om att majoriteten ska vara palestinier. Men initiativet var palestinskt, räcker inte det? Bättre att vi utsätts för fara än palestinier som riskerar administrativt förvar i flera år. Och varför försökte jag de-arresta, vad tänkte jag egentligen. Jag tänkte nog inte alls utan agerade på känslor, att försöka kändes självklart då. När jag skrev pressmeddelandet om händelsen för ett par dagar sedan frågade jag Sonny varför han tror att soldaterna attackerade honom och inte någon av de andra internationella, men jag vet redan varför. ”The colour of my skin, I’m too dark for their likening.” Sonny är från London men föräldrarna från Indien. Under hans tid i Palestina har han flera gånger tagits för palestinier. Sonny säger att han inte hade blivit besviken på mig om jag hade avstått, att han hade förstått. Jag säger att jag nog agerade fel, men att jag inte stod ut med att se soldaternas brutala behandling av honom. Men utan arresteringarna hade det inte blivit en nyhet, utan nyhet ingen uppmärksamhet, vilket var det vi ville. Att utmana apartheid. Sonny håller med. Så småningom kommer jag fram till att det är fel att älta dessa tankar när all energi borde gå på vad som egentligen är fel; militärens våld, ockupationen och den israeliska rasismen. Demonstrationen på Shuhada Street var en nödvändig och viktig aktion, och jag är stolt över att jag deltog.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s