Welcome to Ghost City

Samer, Sonny och jag går ner mot centrum. Där möter vi Peter för att bevaka Settlers’ tour, som går genom gamla stan i Al-Khalil varje lördag. Vi sätter oss på torget och väntar. Kanske blir den inte av, ingen vet, men vi väntar. Köper färskpressad apelsinjuice så länge.

Tre barn, bland dem Ahmed, kommer fram till mig och pratar arabiska. Jag säger att jag inte förstår, men de fortsätter. I am the American Dream står det på t-shirten. När jag frågar om jag får fota nickar han ivrigt och sträcker fram sin hand och gör peacetecknet. Klick. Han skrattar.

Sonny får ett samtal, bosättarturen har börjat från andra ingången. Vi tar våra grejer och svänger in på en liten gata, stora presenningar hänger över oss, och ovanför dem ett galler, ovanpå gallret ligger stenar. Det är bosättarna som kastar dem uppifrån sina fönster förklarar Sonny. Väl framme står det ett trettiotal personer som bär kippas, tallit katans och tinninglockar runt en äldre man som talar högt på hebreiska. Det är stadens högste rabbin som visar de lokala bosättarna och eventuellt en och annan judisk-amerikansk turist längs marknadsstråket och berättar om platsens historia. Jag önskar jag förstod vad han sa. Ett tjugotal tungt beväpnade soldater i gröna uniformer står runt dem. Jag, Sonny och Samer står utanför ringen. Gatan är trång och mörk. Jag håller filmkameran lågt, trycker på rec. Lokala försäljare kommer bärande på grönsaker och varor, de stoppas av soldaterna. Och måste vänta.

Gruppen börjar röra på sig, soldaterna likaså. De följer efter rabbinen och stannar igen. Den höga stämman studsar mot de tusenåriga vita stenmurarna. Bosättarna verkar inte lyssna, de står vända med ryggen mot rabbinen och stirrar på oss, viskar. Soldaterna upptäcker kameran och ställer sig framför mig. De går förbi oss och säger något på hebreiska. Jag hör att det inte är vänliga ord.

Slutligen eskorteras bosättarna av soldaterna genom en hög järnport vid torget där vi drack juice tidigare, in till Beit Romano-bosättningen. Två pojkar med kippa och små tinninglockar dyker upp i utkikstornet innanför. Den ena har en slangbella i handen, petar på den, drar i gummibandet och tittar på de palestinska barnen som står nedanför. Vi ser på, avvaktar, efter en stund försvinner pojkarna bakom den låsta porten.

Vi går därifrån och Ahmed och hans två kompisar springer efter oss. Jag pekar på stentavlan med hebreiska inristningar som rabbinen hade pratat om. ”Jag undrar vad det står.” Sonny rycker på axlarna. Plötsligt hoppar Ahmed och hans två kompisar fram, upp mot väggen och spottar.

Längre ner på gatan träffar vi en ung man som säger att han heter Ibrahim. ”Vill ni upp på taket för att se utsikten över staden?” Trappan är brant, den leder oss genom en palestinsk familjs hus. Ena väggen gränsar till en bosättning. ”This family has been harrassed many many times. Soldiers come here a lot. They are not allowed to have closed doors and some rooms they cannot use.” Ibrahim stannar och pekar in i ett av rummen. ”A settler threw a molov cocktail in 2007. Two children died from the fire.”

Vi fortsätter upp för trappan. Den låga solen färgar hustaken gula, vinden är sval. Tre soldater tittar ner på oss från ett utkikstorn alldeles intill. Jag fångar dem på film när de pekar rakt in i kameran.

”The family has no water”, fortsätter Ibrahim och pekar på en tom vattenbehållare. De har lagat den flera gånger men gång på gång förstörs den av bosättare. ”So from where do they get water”, frågar Sonny. ”From the mosque.” Ibrahim pekar på en förfallen byggnad nedanför oss. ”Is that a mosque”, frågar Sonny. ”Yes, that is a mosque.” Samer frågar om det är där massakern ägde rum. Han tar fram en karta och visar oss. ”The Ibrahim mosque is here. A settler killed 29 people during Friday’s prayer.”

Den 25 februari 1994 steg den israeliska bosättaren Baruch Goldstein in i en av gudstjänstlokalerna där flera hundra muslimer förrättade bön. När de församlade böjde sig ner i riktning mot Mecka, öppnade han eld med ett automatvapen vilket dödade 29 och sårade ett hundratal människor. Goldstein blev lynchad på plats. Efter massakern införde israeliska myndigheter ett två månader långt utegångsförbud för de 170 000 palestinierna boende i Al-Khalil. Sedan dess har militären tvingat flera palestinska köpmän att stänga ner sina verksamheter längs marknadsstråket. Bosättarna har blivit fler, och soldaterna som skyddar dem har också blivit fler.

Al-Khalil, eller Hebron på hebreiska, är en av världens äldsta städer, helig för muslimer, kristna och judar. Det är Västbankens största stad och hem för 250 000 palestinier. Runt stadskärnans äldre kvarter bor 500 bosättare, i skydd av israelisk militär, 125 kameror och tiotals utkikstorn.

”We live like chickens in a cage”, säger Ibrahim och får svårt att tala, han skakar på huvudet och slår ner blicken. ”This is ghost city. Welcome to ghost city.”

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s