Demonstration till minne av Yousef Aqel Srour

Först är det bön. Klockan är tolv. Vi har samlats i utkanten av byn där en massa människor sitter i grupper under olivträden. En mansröst ropar megafonen, alla utom vi reser sig och ställer sig i rader, med böjda huvuden. Allahu Akbar. De böjer sig en gång, stående, sedan lägre, med knäna mot bönemattan. Samma rörelse upprepas.

Efter bönen går vi längs den smala grusvägen som leder ut ur byn och ner genom olivlunden. Cirka 60-70 personer i alla åldrar, de flesta bor här. En handfull pojkar som ser ut att vara sjuårsåldern springer med. Även internationella aktivister deltar; fem ISM:are, och cirka tio israeler från Anarchists Against the Wall (AATW), samt en liten grupp från Skottland. En handfull palestinier bär på gummidäck, fyllda med torrt gräs. Samer frågar mig vad de ska användas till. ”Att bygga barrikader”, antar jag, ”som skydd från soldaterna”.  Strax därefter får vi svaret. Däcken bränns intill muren. Tjock rök fångas av vinden och blåser längs den grå betongen. Men muren fattar inte eld, den blir bara svart.

AATW ropar ur megafonen på hebreiska till soldaterna på andra sidan muren. Jag förstår inte men gissar vad det handlar om.

Ni’lins invånare har tillsammans med internationella aktivister genomfört demonstrationer varje vecka i flera år mot den olagliga expansionen av israeliska gränsen. Den 29 juli 2008 sköts tioåriga Ahmed Moussa till döds av polisen som använde skarp ammunition. Femton skadades av gummikulor den dagen. Efter Ahmed Moussa har fyra till personer dödats, i en by med 5000 invånare. Minst en tredjedel av markerna runt Ni’lin har konfiskerats av israeler. Palestinierna har förlorat sitt land att leva och odla på.

”Dra åt helvete murjävel”, står det med stora bokstäver på muren. Jag vänder mig till Carlo. ”It’s in Swedish”, förklarar jag och översätter till engelska. Han skrattar. Stenar kastas mot muren med ett dovt kluckande läte som ekar ner i dalen. Soldaterna på andra sidan barriären skjuter tårgas mot oss. Vi springer i vindens motsatta riktning, jag och Samer undgår röken, men andra börjar hosta och kippa efter andan. Palestinska demonstranter går ner i dalen, andra går alldeles intill där betongmuren slutar och stängsel börjar. Jag och Samer står kvar på höjden. Vacker utsikt. Och sorglig på samma gång. På kullen bakom muren syns vita fyrkantiga hus i täta rader. Det är en israelisk bosättning. Stora svarta märken i marken fläckar olivdalen på den här sidan muren, av bränderna som tårgasgranaterna orsakar. Förgiftad mark.

Vi stannar under den heta solen i en timmes tid, tar skydd från tiotals och åter tiotals tårgasgranater.

Det verkar lugna ner sig. Jag, Samer och Dan går ner mot muren där Sonny, Marchall och Carlo står. Går alldeles intill, trycker handen mot betongen, fotograferar, poserar framför texten Free Palestine. En diskussion uppstår mellan Carlo och Sonny, om två motsatta idéer om hur man praktiserar solidaritet. Dan från England blir stressad och vill därifrån. Vi säger till Carlo att hänga med men han vill stanna. Diskussionen fortsätter, Carlo höjer rösten. ”Stick då, klättra över muren till israelerna i så fall!” Sonny talar lugnt till honom, men Carlo hör inte. Jag står närmast dem och kan inte hålla tyst. ”Calm down.” En ung palestinsk kille går mellan dem. ”Shalas!” Carlo tar några steg tillbaka.

Plötsligt skjuts åtta tårgasgranater upp i luften. De målar streck av vit rök mot den ljusblå himlen och landar tio tjugo meter från oss. Vinden blåser in mot muren. Vi springer, hostar, förblindade av knivskarpa stickningar i ögonen, näsa och hals, snubblar upp längs den ojämna marken med stora stenar och vassa nässlor, in mot byn igen.

”Are you okay,” frågar en ung kille med maskering. Han heter Said och bor här. ”Where you from?” Ana min Suede, svarar jag. ”I’ve been there” säger han och rabblar upp en lång rad svenska städer jag själv aldrig varit i. För tre år sedan blev Said inbjuden av en svensk riksdagsman för att berätta om situationen i Ni’lin. Vi stannar vid en minnesplatta i sten och Said börjar berätta. Jag frågar om jag får filma. ”No problem.” Han knyter av sig maskeringen. ”Det är inte för er jag gömmer ansiktet, utan för soldaterna som filmar oss.”

Yousef Aqel Srour, 36 år gammal, blev skjuten i hjärtat med skarp ammunition under en demonstration den 5 juni 2009. Precis tre år sedan. Dagens demonstration var för att hedra hans minne. Said berättar detaljerat vad som hände den dagen, han var 17 år gammal då. Sedan visar han oss till sitt hus. Han pekar på fönsterna med tungt galler. Skydd mot soldaternas kulor förklarar han.

Jag stänger av kameran och tackar. Shukran. ”It’s my duty to tell, to honour our heroes, our martyrs.” Han bjuder in oss på bakgården där vi möter flera andra människor, bland annat hans pappa, som vilar i skuggan av vinrankorna. Hönor och kycklingar irrar omkring vid våra fötter. En ung kille står med armen utsträckt, han har ett sår på armbågen som en man från röda halvmånen tvättar och lägger bandage på. Jag frågar om jag får filma. ”No face”, säger killen. ”No face”, upprepar jag och glömmer fråga om han blev träffad av tårgasen eller om han föll bland stenarna.

Annonser
Det här inlägget postades i på Västbanken och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s