Jerusalem

Jerusalem vaknar tidigt. Kvinnor säljer färsk mynta och män nybakat bröd, frukt- och grönsaksstånd öppnar, unga killar hänger i gäng, israeliska soldater patrullerar. Jag går igenom Damascus Gate som ligger mitt över vägen från hostelet, låter mig gå vilse på de små gatorna i gamla stan, hamnar på Via Dolorosa. Plötsligt reser sig Västra muren framför mig och bakom den blänker Klippdomen. Lite längre bort ser jag toppen av al-Aqsamoskén. Jag går upp för en trappa och ställer mig vid det jag tror är samma utsiktsplats där jag, för 13 år sedan, poserade framför kameran tillsammans med min pappa och syster. Det måste varit året innan andra intifadan. Förra veckan när jag hälsade på hos mina föräldrar frågade jag dem varför de inte sa något då. Om läget, om politiken. Vi visste inte, sa de. Eller tänkte inte på det. Vi såg det bara som en resa till ett historiskt intressant land.

Vid Jaffa Gate klappar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står Fernando från flyget. ”Nice to see you, are you enjoying your day”, säger han. Det tar en sekund eller två att koppla. Hela dagen har olika människor försökt sälja saker till mig och för en kort stund trodde jag om det var ännu en försäljare. Fernando är med i en organiserad vandringstur i gamla stan och gruppen är på väg bort. ”Vi kanske ses igen”, säger han och småspringer vidare.

Vid lunchtid går jag tillbaka till hostelet för att vila och för att undvika de hetaste soltimmarna. Hisham presenterar mig för Lina som just kommit från Stockholm. ”Hon är en av den äldre generationen ISM:are”, säger han och lämnar oss ensamma. Lina och jag konstaterar att vi inte känner varandra men har många gemensamma vänner i Malmö. Första gången hon åkte till Palestina var 2003, därefter har hon varit tillbaka flera gånger. Nu ska hon besöka en familj hon känner i Nablus. ”Kom och hälsa på om du kan, så bjuder vi på middag.” Vi utbyter kontaktuppgifter, önskar varandra en trevlig resa och säger att det hade varit kul att ses igen.

På eftermiddagen hör jag slagord utanför mitt fönster, en demonstration. Jag plockar ihop mina saker, kameran, och skyndar mig ut men hinner inte. Jag varken ser eller hör den. Jag frågar mig omkring men ingen vill svara. På fredag kommer jag förmodligen få delta i min första demonstration på Västbanken. Var det blir någonstans vet jag först efter ISM:s två dagars träning i Ramallah, som börjar imorgon.

Annonser
Det här inlägget postades i Ankomst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s