Signalstopp mellan Malmö C och Hyllie, alltså inga tåg till Kastrup. Jag tar taxi tillsammans med två andra personer. ”Vart ska du?” ”Jag ska till Eilat och dyka.” ”Ja, där ska ju vara fint.” ”Ja, det har jag också hört” säger jag och frågar vart de ska. Paris säger de. Jag ångrar att jag ljög, det hade inte behövts, men jag tänkte att de eventuellt skulle med samma flyg som jag.
Checkar in. Har du packat väskan själv? Har du gåvor med dig från någon annan? Har någon i din familj någon gång nekats inresa till Israel? Ja. Nej. Nej. Sedan småspringer jag till gate C26. Boarding blinkar på skärmen. Jag ser en annan ensam tjej vid bagagekontrollen, med kort hår och piercing, och undrar om hon ska med samma flyg som jag. Kittlingar rusar i armarna och benen, jag är osäker på om det är det starka kaffet jag drack i morse eller av oro. ”Alla ensamma kvinnor utfrågas på Ben-Gurion. Det kan ta sex minuter eller sex timmar,” hade Ulrika sagt till mig. Jag tar en gratis DN och går ombord.
Kaptenen välkomnar oss och säger att det är SAS premiärflygning till Israel på tio år. En liten flicka bakom mig applåderar.
Ben Gurion Airport, Israels internationella flygplats, är döpt efter Israels första premiärminister. Den 14 maj 1948 utropade David Ben-Gurion grundandet av staten Israel. Några år senare sa han i ett tal att ”Jag accepterar att bilda regering endast på det villkoret att jag får använda alla möjliga medel för att utvidga landets gränser söderut”.
Jag plockar fram tidningen. Avraham Burg, före detta talesman i Knesset i det israeliska parlamentet, skriver på DN Debatt om blinda israeler. Han skriver om vänner som kan säga till Israel att det är omöjligt att vara ”den enda demokratin i Mellanöstern”, samtidigt som man är västvärldens sista kolonialmakt. Artikeln publiceras i flera ledande europeiska dagstidningar idag. Burg skriver vidare att det är bosättarna och deras politiska allierade, inklusive premiärminister Netanyahu, som är fredens sanna fiender. Idag finns det över 500 000 bosättare på de ockuperade palestinska områdena. Koloniseringen av palestinsk mark uppmuntrar fanatism och nationalism.
Den före detta knessetmedlemmen säger att han inte köper produkter som kommer från bosättningar, och anser att åtgärder mot att produkter som tillverkas på ockuperad mark, felaktigt marknadsförs som ”Made in Israel”, är ett viktigt steg. När Burg nämner fred menar han ”en fred som verkar mer avlägsen än någonsin”.
Vid sidan av mig på flyget sitter Fernando från Goa i Indien. ”Goa var en portugisisk koloni, därav mitt namn. När jag är på Kuba tror de att jag är kuban, när jag är i São Paulo tror de att jag är brasilianare, men jag talar bara engelska, och lite danska.” Han bor i Köpenhamn. ”Vad ska du göra i Israel?” Semester, svarar jag. Fernando berättar att hans grannar i Köpenhamn undrat vad han ska göra där, de gillar inte Israel. Men problemet är palestinierna, förklarar han, de är så aggressiva. ”1967, under sexdagarskriget, var jag mycket arg på Israel. Men nu ser jag det från deras sida. De vill skydda sig.”
”I will tell you a story”, fortsätter han och lutar sig närmare. ”Do you know Hamas and Hizbollah?” Därefter har jag svårt att höra vad han säger. Han berättar fragment från när han var i Libanon, och mumlar om att palestinierna inte håller vad de lovar. Jag säger något om rätten att försvara sig, om att skilja på stat och judar och han nickar. Sedan konstaterar han att palestinska raketer dödar några israeler, medan de israeliska bomberna dödar hundratals palestinier. Jag förvånas över att han motsäger sig själv utan att verka märka det. Jag vill så gärna berätta hur fel jag tycker att han har, men tvingar mig att vara tyst. För att inte väcka uppmärksamhet.
En vithårig man med mustasch närmar sig, han ställer sig vid oss. Fernando pekar på mig och säger ”She is from Sweden.” Den vithårige mannan ser ut att vara i 60-årsåldern, närmare de sjuttio. ”I am from Israel.” Mannen skrattar, blottar ett närapå tandlöst leende och plockar fram en silverkedja som hänger runt halsen, håller fram den. ”Israel”, säger han igen och pekar på davidsstjärnan. Han stoppar tillbaka smycket under skjortan och går tillbaka till sin plats.
från Västbanken 