Israeliska militären river upp olivträd

Tisdag 17 juli

De har ringt från Qusra, meddelar Marshall på morgonen, just i denna stund håller den israeliska armén på att rycka upp olivträd. Vi borde vara minst tre som åker dit, säger han.

Alla är tysta, ingen anmäler sig som frivillig. Den här morgonen är vi inbjudna att träffa ledaren för de palestinska kvinnornas fackförbund.

Jag vill åka, säger jag efter en stund. Amina och Marshall påpekar att det kanske är en dålig idé att jag åker eftersom jag nyligen blivit utsläppt ur häktet med ytterligare domar över mig. Det kan vara riskfyllt att åka dit.

Jag håller med, men säger att det som händer i Qusra känns viktigast för mig. Jag ska vara extra försiktig. Förutom Marshall bestämmer sig Alé och Saffran också för att åka.

När vi kommer fram har de upphört med upprivningen och militären har lämnat platsen. Men kvar står militärfordon på vägen och fyra gränspoliser, samt en vit bil med en säkerhetspolis. Vi möter de två palestinska killarna som ringde oss, Tony och Muhammed.

De visar oss upp på kullen, bland olivodlingarna för att se på groparna där träden stod för bara ett par timmar sedan. Mellan klockan sju och halv nio på morgonen drogs mer än 33 olivträd upp. Träden var drygt två år gamla.

Poliserna går efter oss, stannar Tony och Mohammed och ber dem om ID-korten, men de säger att de inte har några. Poliserna beordrar dem att lämna platsen

Militären hade inget legalt tillstånd att dra upp träden. Enligt ett domstolsbeslut krävs det en formell order för det, men detta skedde inte, de kom ändå och utan förvarning. Marken används inte, vilket är militärens argument för att ta det.

Efter att ha filmat, tagit kort och talat med jordägaren, går vi tillbaka ner på vägen. Poliserna kallar på killarna som sitter under ett träd vid första huset in till byn. Jag stannar kvar längre upp vid vägen, medan Saffran, Marchall och Alé går efter och filmar när poliserna talar med de palestinska killarna.

Jordägaren går också fram till dem och en upprörd diskussion uppstår mellan honom och en av poliserna.

”Vad gjorde de med dig?”, frågar jag Tony när han kommer tillbaka. De förde honom bakom militärfordonet för att vi inte skulle se, där kroppsvisiterades han, och blev utfrågad om vilka vi utlänningar var, om han kände oss. De hotade honom och sa att han inte fick säga något till oss, att han skulle vara tyst.

Tony förklarar att de egentligen inte får fråga honom om vilka vi är, han ljög och sa att han inte visste, att han inte kände oss. För att inte riskera bli arresterad.

”Om inte ni hade varit här hade de kunnat slå mig, men inte framför era kameror.”

Tony pekar och visar oss ett hus som har fått en rivningsorder. Civilpolisen står parkerad längre upp på vägen och iakttar oss. ”Han heter Avner”, säger Tony, ”jag hatar honom, han är som en terrorist. Ibland kommer han hit, kör förbi det här huset och skriker åt barnen som leker här.”

Vi fortsätter gå in mot byns centrum, Tony pekar på ett skjul som tillhör Fathalla Mahmod abu Readeh. Soldater fäste ett dokument på skjulet där det står att han har sju dagar på sig att ta bort skjulet samt ett par rostiga bilar som står på hans mark. Texten är på arabiska och hebreiska. Någon strök ut ”7” dagar och skrev till ”3” men bara på hebreiska, utan att ändra texten på arabiska, så byborna förstod inte det. ”A soldier did this just to trouble us.”

Sedan pekar Tony på moskén uppe på kullen och säger att bosättare kom och satte eld på den, klockan tre på morgonen innan morgonbönen, för sju månader sedan. En av bossättningarna intill byn heter Migdalim.

Tony tar fram mobilen och ringer till en kontaktperson i Yanoun för att fråga när och om EAPPI kommer till Kusra. De kommer inte. Människorättsvolontärerna från EAPPI måste stanna där säger de, för de har problem med militärträning inne i byn, och att det brittiska konsulatet ska besöka dem i Yanoun.

För två veckor sedan tog en bosättare Abu Sabers åsna, när han gick till sina marker som han har gjort i 70 år, varje dag. Åsnan betydde allt för den gamle mannen, det var hans liv.

Tony pratar intensivt, men verkar ändå frånvarande. Han har bara sovit fyra timmar de senaste 48 timmarna, berättar han.

Ett gäng killar kommer mot oss. De bär luvtröjor och smutsiga byxor. De har kommit från Jordandalen där de jobbar på israeliska plantager. De jobbar 8 timmar om dagen och får 50 shekels för det, det motsvarar ungefär 90 kronor. Räcker bara till ett paket cigaretter, en coca-cola och kanske något mer. När de kommer hem har de inga pengar kvar.

”The occupation wants to destroy us from within. They have no respect for us. We just want to live as humans”, säger Tony och suckar.

*

Tillbaka i Nablus och det blir kväll. Klockan är strax efter sju, den behagligaste tiden på dygnet. Då går vi till Al-Aqsa Sweets och jag bjuder alla på Knahfe, för om ett par dagar åker jag hem. Jag, Alé, Thomas, Mustafa – Wael är tyvärr inte i stan och kunde inte följa med – Lisa, Amina, Marshall, Alba, Joakim, Saffran och jag. Khnafe är en söt ostbakelse med sirap, en specialitet från Nablus. Alé från Italien är vegan så han får baklava istället.

Sorgen känns liksom i hela kroppen. Jag både vill och vill inte. Vill stanna här för alltid och åka hem fort.

Annonser
Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En kultur av rädsla

Måndag 16 juli

Vi är hemma hos Falah Yassein och hans familj i Asira al Qibliiya, en by i norra Västbanken nära Nablus. Alldeles intill ligger den illegala religiösa bosättningen Yitzhar. Vi sitter i familjens vardagsrum, de har ställt fram stora fat med vindruvor och välfyllda juiceglas. De visar en film på youtube från vad som hände den 18 maj i år, då en 22-årig man sköts i ansiktet av en bosättare bara femton meter från familjens ytterdörr. Kulan gick genom huvudet, han överlevde men förlorade hörseln.

Falah Yasseins 20-årige son Majid bevittnade skottlossningen, och hjälpte att bära bort den sårade unge mannen. Sedan dess går Majid ofta i sömnen. Han har varit i kontakt med Läkare utan gränser som insisterade på att han skulle få hjälp i Tel Aviv, där han nu får behandling. ”Det är bra för min son”, säger Falah, ”men ändå är han bara en person. Hela byn är traumatiserad.”

Sedan visar de oss ett filmklipp från när bosättare sätter eld på veteodlingen.

*

Vi besöker familjen Saleh som bor granne med Falah Yassein. Istället för glasrutor är fönstren täckta med metallnät som sattes dit efter en attack i november förra året. Bosättare förstörde deras och grannarnas fönster och efter kom militären och sköt tårgasgranater rakt in i husen.

Nabila Saleh, frun i huset, berättar om det ständiga hotet från bosättningen. De beväpnade bosättarna, skyddade av den israeliska militären, attackerar byborna regelbundet, misshandlar, kastar sten och skjuter skarpt. De bränner bybornas veteodlingar och förstör olivträden. I natten kommer de in i byn, skriker och knackar på dörrar och fönster. ”Jag sover aldrig mer än ett par timmar varje natt. Jag hoppar till på varje litet ljud, en hund som skäller, något som faller. Hela tiden påminner jag mina barn om att låsa dörren. Alla fruktar bosättarattacker, även om de själva inte har utsatts direkt”.

Nabilas dotter smyger omkring i rummet och tittar blygt på oss. Mamman förklarar att barn i byn är rädda för utlänningar. Och föräldrar är rädda för att låta sina barn gå ut och leka. På lördagar – Sabbaten, när bosättarattacker är mest sannolika – håller sig de flesta inomhus.

Mitt under samtalet hör vi hur det börjar vissla utanför, barnen springer ut. ”Det gör vi för att varna varandra. Det betyder att militären är här”, förklarar Nabila, och berättar om när hon var och handlade i Nablus häromdagen, och instinktivt hoppade till när hon hörde en person vissla på gatan.

Jag frågar om de vill att vi ska gå ut. De visar oss upp på taket. Familjen Yassein och Saleh är sammanlagt elva personer, sedan är det jag, Marshall, Lisa, Jamal och Saffran.

”När soldaterna dyker upp kan det vara för att bosättarna är på väg.” Uppe på kullen cirka 100-150 meter från oss står en militärjeep och tre soldater vid några olivträd. Pappan i familjen pekar på träden. ”Det är vårt land men vi får inte gå dit.”

För ungefär två år sedan togs 5 hektar av området Khusfe – åkermark som sträcker sig från Asira till checkpoint Huwwara – över, brändes och länsades av bosättare från Yitzhar. Två gånger återplanterade byborna marken. Tredje gången förklarades området en ”closed military zone” av den israeliska armén och förbjöd byborna att beträda sitt land. Fälten som hör till bland annat Falah Yassein och hans familj är fortfarande en ”stängd militär zon”. Nu syns nya bosättarbyggen på den platsen.

Jag går fram till kanten och plockar upp kameran, vrider, zoomar och siktar som vore det ett vapen. För en kort stund önskar jag det. En soldat står med en kikare och ser rakt in i min lins. Vi står så ganska länge, soldaten och jag. Och jag skjuter allt jag orkar, tar foto efter foto som om det skulle få dem att försvinna.

Jag vänder mig om till de andra och närmare sex veckors vrede väller upp i ögonen, men det syns inte genom mina mörka solglasögonen. Varenda ord i sammanhanget känns fjuttigt, liksom viktlöst, fladdrar i väg i vinden. Tyst och inget förändras. Jag gör ändå ett försök. Jag förklarar hur jag känner. ”Och detta lever ni med varje dag”, avslutar jag och skakar på huvudet. De märker att jag är upprörd. Leende tackar de för vårt stöd, det betyder mycket säger pappan i familjen och föreslår sedan att vi går ner igen. Jag kastar en sista blick på soldaten på kullen. Och känner hat.

*

Vi besöker en tredje familjs hus, det huset som ligger längst ut närmast berget.  ”Jag är väldigt rädd” säger Khadra Abdelkarim som är frun i huset, och mina barn är rädda.” Khadra har fyra söner och två döttrar. De har det svårt i skolan, det som händer påverkar deras läxläsning och mycket annat i livet.”

Bosättare sprutade pepparspray på deras hus mitt i natten för ett tag sedan. Det förstörde deras mat.

”Hur många år behöver vi för att fixa det här?”, frågar fadern i familjen.

”Vi åker tillbaka och berättar om detta, försöker förändra människors idéer och åsikter”, säger Marshall.

”Tänk så ofta som så många länder runt om i världen har röstat om 1967-års gräns och Jerusalem som vår huvudstad, och ändå händer ingenting. Så visa mig betydelsen av fredsprocessen? Ju fredligare vi är, desto värre blir vi attackerade. Saker har bara blivit värre sedan Oslo-avtalet”, fortsätter fadern, och kritiserar det palestinska styret för att inte vara med folket.

Muhammed, 14 år, fängslades i 35 dagar varav 15 dagar i isoleringscell. Han vara bara i sitt hus när soldaterna kom och grep honom.

”Det här är inte fred. Allt vi har berättat för er hände inte innan, förr skulle aldrig bosättare komma och fysiskt skada oss. Om det fortsätter så här kommer de om några år vara inne i våra sovrum.”, säger han och fortsätter:

”Det är lättare att åka till Mekka i Saudiarabien än vad det är att åka till Jerusalem”.

Det har blivit sent. Vi tar avsked, tackar för gästvänligheten, teet och för att de delade med sig av sina upplevelser.

”You all light up our house”, säger Khadra med ett leende och sorgsna ögon.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”Don’t you know they are dangerous?”

Fredag 13:e juli 2012

2012-07-13, 14:10: Känns sorgligt med sista demon just nu i Nabi Saleh. Ingen tårgas än… bangade ur och håller mig längst bak, tillsammans med en israelisk punkare som inte heller ville gå ner till brunnen. Usch, känner mig som en svikare, men bestämde mig för att vara försiktig. Träffade Abir, hon och flera andra varnade oss utlänningar i och med militärens nya officiella policy om att försöka arrestera ‘infiltratörer’ och skicka hem oss. Önskar dig en trevlig helg! Ses snart. Puss.

2012-07-13, 14:29: De har arresterat tre israeler, en palestinier. Bland annat J Pollack, fick äntligen hälsat på honom idag.

2012-07-13, 15:39: Sitter gömd med en italiensk tjej inne på toaletten på bensinstationen. På håret att de grep oss. De är fast beslutna att massarrestera internationella. Har suttit länge här nu… Oj, nu kommer de…

2012-07-13, 15:52: Är anhållen. Jävla skit.

2012-07-13, 16:01: Jag förväntar mig det värsta. Du kan tyvärr inte göra nåt, men tack ändå.

2012-07-13, 16:26: En av oss är en amerikansk journalist, det kanske kan bli en bra nyhet. De vägrar släppa honom. Om jag har tur släpper de mig efter att de kollat mig, vi är inne i en bosättning nu. Tack för din tanke, den värmer.

*

Jag och fem andra utländska demonstranter förs i en militärbuss från Nabih Saleh till Halamish – bosättningen på kullen mitt emot. Från en värld till en annan, den förtrycktas till förtryckarens, på mindre än fem minuter.

”Don’t you know that’s a dangerous place?” säger en av gränspoliserna som möter oss vid militärbasen och nickar nerför dalen mot Nabi Saleh där palestinierna berövas mer och mer av sitt land för varje år. ”Those who live there are dangerous, we have to protect the people.”

*

Journalisten skriver för New York Times och heter Ben Ehrenreich, son till feministen och författaren Barbara Ehrenreich. Han antecknar för fullt i sitt block. ”It’s great that you got arrested”, säger jag till honom och ler stort. Han förstår vad jag menar.

*

Idag är det fredag den 13:e. Vi har deltagit i den sedvanliga demonstrationen i protest mot att byns marker konfiskerats av bosättningen Halamish som ligger ett stenkast härifrån. Det var en lugn demonstration till en början – ingen tårgas, skunkvatten eller gummikulor. Efter ett tag gick de flesta ner i dalen mot brunnen som intagits av bosättarna, en brunn som vanligtvis har försätt de palestinska byborna med vatten. Väl där nere arresteras en palestinsk och tre israeliska demonstranter, bland dem Jonathan Pollack, en av grundarna av Anarchists Against the Wall och Tali, min forna fängelsekamrat.

Vi sitter ett tag i skuggan av ett olivträd, men värmen går inte att fly från. Vi rör oss in bland några hus och ut på en kulle på andra sidan. Där börjar soldater skjuta mot demonstranterna, både gummikulor och tårgas, och börjar sedan springa mot dem. Jag står längre bort, går tillbaka in bland husen. Hakim frågar om jag har sett Céline. Hon gick ditåt, säger jag och pekar. Jag går och kollar om hon är på bensinstationen, svalkar mig i luftkonditioneringen, ser två brittiska tjejer – Azra och Reyah – som jag mötte tidigare under dagen, och Elisa  en av de italienska kvinnorna som åkte samma taxi hit som jag. Men Céline är inte där. Jag köper en glass och går ut. Bakom mig går de andra tjejerna. Plötsligt dyker tre gröna militärjeepar upp, kör hastigt från vägen in mot macken. Jag ser mot vägen som leder in bland husen, till Hakim och de andra, men tycker den är för långt borta för att hinna. Jag vänder om och springer tillbaka in i affären, Azra och Reyah springer bakom kassan. Längst in i butiken ser jag en dörr, den är öppen. Jag tar tag i Elisas hand och för in oss båda två på den lilla toaletten. Vi stänger men det finns inget lås. Vi hör soldaternas höga stämmor under en kort tid, och sedan tystnar det och vi förstår att de andra tjejerna gripits och förts ut. Vi sitter knäpptysta.

*

Vi har gömt oss i nästan en timme. Det är outhärdligt varmt och luften tunn. De två palestinska tjejerna som jobbar här öppnar dörren försiktigt, gestikulerar att vi kan komma ut nu, militären har åkt. ”But be careful”, säger en av dem. Jag smyger ut och går sakta mot utgången. En militärjeep kör snabbt in på stationen, jag springer tillbaka in på toaletten, flera soldater springer efter. De öppnar dörren våldsamt, inåt, och vi försöker hålla emot men det är omöjligt. En kraftig arm fäktas genom den öppna springan, får tag i min arm och drar ut mig, sedan Elisa.

*

Strax innan klockan sex måste jag och Elisa gå på toaletten, två soldater eskorterar oss till en vagn bakom militärbasen. Jag petar av Bojkotta Israel-klistermärket på mobilen och spolar ner. När vi kommer tillbaka ser vi Ben släppas – vi hann inte säga hejdå – han går ut genom den höga grinden som kontrolleras av den israeliska armén 24 timmar om dygnet, skyddar bosättarna som har utsikt över den palestinska byn.

Vi sitter på stolar i en korridor utanför ett rum där läkaren ska undersöka oss en och en. Jag tänker på vad som kommer hända. Blir jag deporterad? Kanske betala 20 000 kronor från min förra dom? Och jag som var extra försiktig idag. Eftersom jag förmodligen kommer bli kroppsvisiterad in på bara huden på flygplatsen i Tel Aviv nästa vecka skulle eventuella blåmärken eller sår från en gummikula avslöja mig. Arresteringen kom som en överraskning.

En palestinsk pojke kommer in, en soldat håller i honom och de går förbi oss – han kan inte vara äldre än 14 – pojken bär handklovar, fotlänkar och ögonbindel. Mina bekymmer bleknar i jämförelse.

*

Solnedgång i Halamish. Vi sitter utanför militärbasen och väntar, det sägs att vi ska föras till en annan plats, men inte när och var. Jag och Elisa pratar om det vackra kvällsljuset i Palestina. Reyah, 31 år, och, Azra 20, ligger ihopkrupna på asfalten och försöker sova. Reyah har redan drabbats av två panikattacker sedan vi häktades, nu mår hon bättre. Betty, 19, från Skottland, har dålig mage och måste gå på toaletten ofta. Vi är hungriga, en polis kommer med vitt bröd med nutella.

”I’m an opera singer from Italy, I am a tourist here in your beautiful country. Why you arrest me?” frågar Elisa, med stark italiensk brytning. Hon är en späd kvinna på 32 år. Soldaterna som vaktar oss är 20 år gamla, på första året av sin treåriga militärtjänst. Samtliga bär en M16.

”En liten smal tjej som du? Det tror vi inte på”, säger en soldat.

”You don’t believe me? I will sing for you.” Elisa sträcker på sig där hon sitter och börjar sjunga. Den höga operastämman ljuder över bosättningen. Alla imponeras.

Senare. ”You have video on You Tube?”, frågar en av killarna som senare berättar att han kommer från en musikerfamilj, han själv spelar gitarr.

”Of course”. Elisa sätter sig på stentrappan vid sidan av de två soldaterna – de två som kommer vakta oss i 24 timmar framöver – tar den enes mobil och skriver in sitt namn i sökmotorn. ”Vi tar Händel”, säger Elisa och trycker på skärmen.

Jag blir nyfiken och reser mig, vill också se.

”Du har vacker röst”, säger soldaten. ”Det var gud som bestämde, inte jag. Men min röst var inte bara för mig utan för alla andra”, svarar Elisa.

Vi lämnar Halamish runt halv tio på kvällen, i en stor militärbuss, ungefär en timmes resa till polisstationen i Benyamin. Vet någon om oss? Vet någon var vi är och vad de gör med oss? När vi kommer fram får vi veta att en advokat är på plats.

*

Klockan två på natten börjar Elisas läppar darra och hon brister i gråt. Jag håller om henne och viskar tröst i hennes öron.

Förhören har tagit större delen av natten. En och en har vi förts in på ett litet kontor. ”You are accused of taking part in an illegal gathering. It was a closed military zone, you knew it was and even thouhg you stayed. Do you understand what you are accused of?” Jag: ”Yes, but it is wrong what you are saying.” Och förklarar att jag inte deltagit i något illegalt och att jag inte hade den blekaste om att det var en closed military zone. Resten av frågorna lämnar jag obesvarade. Därefter togs våra finger-, handavtryck och foton. Vi har inte fått sängar att sova på, fått ligga på asfalten på parkeringen innanför höga stängselgrindar på baksidan av polisstationen. Ett skjul av korrugerad plåt tre gånger fem meter ovanpå asfalten, tre väggar och tak; nio plaststolar, vatten rinner diagonalt över asfaltsmarken, från en läckande vattencistern. Var det bara vatten?

Reyah och Azra ställde tre plaststolar  tätt intill varandra på rad och la sig på dem, jag provade men det var inte så skönt, la mig ner på asfalten och somnade sent och vaknade efter två timmars sömn, myggbiten.

Klockan nio på morgonen tar de oss till fängelset i Jerusalem, en timmes färd. Kroppsvisitering och möte med doktor. Sedan säger de att något har blivit fel och vi måste tillbaka till polisstationen i Benyamin. Där sätts vi i ett litet rum inne på stationen vid receptionen. Det är kallt av luftkonditioneringen och vi fryser. En våningssäng med två tunna madrasser av plast. Vi somnar av utmattning i ett par timmar; när 24 timmar har gått protesterar vi högljutt. Nu har soldaterna som vaktat oss hittills lämnat oss.

Poliserna är otrevliga, skämtar om oss, skrattar åt oss på andra sidan det lilla fyrkantiga glaset mellan dem och oss. Vi har alla tagit av oss skorna och en stark doft av fotsvett stiger i rummet.

Vi kräver att få ringa vår advokat, det har vi rätt till. Vi kräver att få ringa vår ambassad, de har vi rätt till. De nekar oss allt. Jag är arg och upprörd men talar behärskad. ”Don’t worry”, säger en manlig polis med föraktfull min, ”you will be deported tonight”.

En palestinier sitter med handbojor på en stol i en av receptionens stolar. Han ser oss och vi utbyter blickar. Han visar med sina fastbundna händer att vi ska fortsätta banka på dörren. Telefonen ringer stup i kvarten, olika poliser passerar utanför, de pratar hebreiska, de talar om oss, palestiniern förstår vad de säger och det gör inte vi. Han vill hjälpa oss. Plötsligt ringer det någon som tvingar en av poliserna att tala engelska. Någon frågar efter oss.

Och jag tänker på att den häktade palestiniern hjälper oss, men själv kan han inte protestera som vi gör, inte klaga, inte ställa krav. Det skulle bara bli värre.

Halv sex på kvällen förs vi återigen till fängelset i Jerusalem, i en polisbil den här gången, istället för militärbuss utan fönster, med handklovar och fotlänkar. Vi passerar den israeliska separationsmuren och jag tänker på att jag och poliserna tittar på samma sak med ser olika ting. De ser säkerhet och jag ser apartheid, de ser trygghet och jag ser fascism.

Eller så ser de inte muren alls medan jag ser ett samhälle som har blivit galet.

Vi passerar bosättningar med prydliga rader av vita hus och frodiga trädgårdar. Förtryckarna skyddas av regionens starkaste militär, i skydd av världens mäktigaste militärmakt.

*

Reyah börjar gråta, snyftar högt med ansiktet i en vit näsduk. Jag lyckas pressa ut högerhanden ur bojan, och utan att poliserna ser det sträcker jag fram handen och kramar Reyas skuldra och viskar saker till henne från baksätet. Att vi är tillsammans, de kan inte skada oss, hon behöver inte vara rädd, men att hon ska gråta om hon vill, hur mycket hon vill, och snart kommer allt bli bra. Jag upprepar samma ord som jag gjort tidigare när hon grät i plåtskjulet och i fängelset, men det har inte varit så illa som nu. Elisa säger till Reyah att sluta gråta, jag blir irriterad och ber henne låta mig sköta det här. Jag vill krama Reyah som skakar av gråt, känner mig otillräcklig. Jag ber Betty som sitter vid sidan av Reyah att hålla om hennes arm, ”så att hon kan känna dig”, säger jag.

Vi är alla utmattade, med stirriga tomma ögon. Solen ligger lågt när vi åker in i Jerusalem. Det är Sabbat, judarnas helgdag, allt är stängt och igenbommat. Ödsligt. Några turister passerar men de flesta vi ser ute är ordodoxa judar med kalotter, tinninglockar, vita skjortor och midjesnören hängande ner längs byxorna.

De parkerar precis utanför ingången till fängelset. Reyah gråter ännu mer, hon är inte kontaktbar, snoret och tårarna rinner hejdlöst. Vi andra stiger ur men hon sitter kvar på yttersta sätet i den höga jeepen. Poliskvinnan ser min lösa hand och undrar vad det är, låser fast den igen, extra hårt. De ropar på oss att röra oss, och jag säger nej, att Reyah behöver stöd. Hon kan inte gå själv. Då kommer polismannen som behandlade oss illa tidigare och börjar rycka i henne, Reyah snubblar ut och faller ner på marken, Azra försöker fånga hennes huvud innan det tar i marken men hinner inte. Reyah slår huvudet i asfalten och har svårt att andas. Poliserna står och tittar på runt omkring. Passerande israeler stannar upp och undrar vad som försiggår. Andra fångar med handbojor och fotlänkar är på väg in, de ser tyst på. Jag säger med bestämd röst att de ska ta av mig handbojorna så att vi kan ta hand om Reyah. De vägrar. Jag och Azra försöker lägga henne i framstupa sidoläge men den kvinnliga polisen ropar nej och vänder upp henne igen och håller benen högt. Azra hostar och kippar efter andan. Det är kaos. Hennes panikattack och tårar nerför kinderna berör mig djupt och får mig att nästan vilja gråta själv. Men jag håller tårarna tillbaka. En hätsk diskussion uppstår mellan mig och polisen som höjer rösten. Jag säger till honom att han inte behöver skrika för jag står precis här, att han ska lugna ner sig, frågar varför han är så otrevlig, det finns ingen anledning. En av de andra poliserna ser obekväm ut. Jag ser att han håller med mig och vill ingripa, men polislojaliteten hindrar honom, han får inte utsätta kollegor risken att tappa ansiktet. En kort tjock fängelsevakt kommer emellan och tar mig i armen och går mot porten. Jag säger åt honom med arga kalla ögon att släppa mig – och han gör det. Vi utbyter ilskna fraser som jag inte längre minns. Mannen är ovänlig och jag äcklas över att ovänligheten ingår i deras utbildning till fängelsevakter. De tränas i att behandla interner som icke-människor.

Vi sätts på stolar utanför och måste genomgå samma process som tidigare under dagen, men den här gången går det snabbare, våra värdesaker och skosnören är redan inlämnade. En kvinnlig vakt säger åt Bea och mig att ta av oss våra piercingringar. Bea säger att de inte går, hon har i överläppen, ögonbrynet och näsan. ”Ta av dem annars gör vi det åt dig”.  ”Skär av mitt öra i så fall”, säger jag. De låter oss gå in.

*

Vi går förbi en cell med flera interner. ”What did you do?” ropar en man till oss. ”Nothing” svarar Betty. ”Ah, just like us” säger mannen, och vi skrattar. Vakten schasar oss vidare.

*

Jag och Azra sätts i en cell, Elisa, Reyah och Betty mittemot. Jag träffar en intern från Bolivia. Hon arresterades i förra veckan på flygplatsen. ”Varför?” frågar jag. ”Cocaina”, viskar hon till mig. Vi fräschar upp oss inne i cellen, äter och vilar. Sedan kallas vi igen. De tar oss till domstolen i närheten. Vi träffar advokaten. ”Det finns en risk att gränspolisen kommer in under rättegångsförhandlingen, för att ta er och deportera er. Låt dem inte göra det, gör motstånd.” Därefter väntar vi i närmare två timmar i en liten cell.

Betty har vacker röst. Hon sjunger Celtic Symphony och jag ryser och tankarna flyter ut i världen utanför. Häktescellen har god akustik, alla interner tystnar i cellerna bredvid och lyssnar och jag undrar vad de tänker på. Och om de ryser som jag.

*

I rättssalen möter vi Marshall, Lisa och Gal. Domaren ser på oss där vi sitter på bänken, håller handen i vår riktning, tittar på åklagaren med en blick som säger vad fan ska det här betyda.

Det blir uppenbart att åklagaren inte har något att komma med, inga bevis på att vi gjort något fel. ”Det är midnatt, vi är alla trötta. Låt oss göra detta snabbt”, säger domaren och kastar en blick på advokaten, sedan åklagaren, och suckar. Sedan tittar han på oss. ”Lovar ni att åka hem de datum ni har uppgett? Lovar ni att inte delta i fler demonstrationer? Inga! Inte ens för katter och hundar?!”

Publicerat i på Västbanken | Lämna en kommentar

Fullmåne över Jordandalen

Sms till Jonathan 22:33 2012-07-03

”Ligger på en madrass under bar himmel i Jordandalen. Det är fullmåne, vinden är varm. Syrsor spelar och hundar skäller. Här ska jag sova i natt, utanför en beduinfamiljs tält. Känns liksom lite magiskt och vill därför dela med mig av upplevelsen. Ska somna nu och gå upp med solen och baka bröd. Tänker på dig.”

*

Är på väg till Jordandalen. Träffade Des i Nablus så vi åker tillsammans. Han är volontär för Jordan Valley Solidarity som bygger lerhus åt beduinfamiljer vars hus rivits av israelisk militär.

Månen syns redan på himlen fastän det fortfarande är ljust. Marken är rödorange, torr och sandig. På en bergstopp framför oss lyser vita nybyggda hus upp, ännu en religiös bosättning på Västbanken. Ma’ale Efrayim: omringat av taggtråd och patrullerande soldater, en allé av höga palmer leder in i den gröna oasen. Frodiga trädgårdar av mestadels utländska växtarter. Oändligt med vatten från källor som tagits ifrån fattiga palestinier.

På väg nerför dalen har himlen färgats blå och rosa. Des ber chauffören att stanna, vi går ut med våra kameror och går fram till branten. Vacker utsikt, man ser kilometervis åt alla håll. Bergen i Jordanien mitt emot oss. Breathtaking är vad det är, finner inte ordet på svenska just nu.

De övriga passagerarna börjar irritera sig, ropar på oss att komma tillbaka. Des är glad, hans ansikte liksom strålar. ”Jag har bott här i över två år, det är första gången jag får tillfälle att fotografera fullmånen i skymning i dalen”. Rutorna i minibussen är neddragna. Vinden i ansiktet, musiken i öronen och blicken i fjärran och inåt.

Des pekar. ”Det är ett minnesmärke för fallna israeliska soldater.” En stor upphöjd platå, på palestinskt territorium, med en fem meter hög kalasjnikovstaty och den blåvita davidsstjärnan som vajar.

Vi släpps av vid den stora vägen. En man i en minitraktor är på väg mot byn vi ska till. Han vinkar och vi hoppar upp. Här befinner vi oss under havsytan, känns som en mild bastu, fast starka vindar blåser. Ibland kisar jag för att inte få sand i ögonen. Mitt hår blåser upp i orkan, traktorn dånar och Des ropar något men jag hör inte. Jag rycker på axlarna, vi ler och livet känns bra.

*

Det är nattsvart när vi går till beduinfamiljen som bor en bit bort, vi är sena. Klockan är efter tio och de flesta beduiner ligger redan och sover för de stiger upp innan världen vaknar. I huset där volontärerna bor träffar jag Paula från Sevilla. Hon och Des gör en dokumentär om två familjer vars hus rivits flera gånger, men bor kvar. De sa att jag kan få hänga med och kolla när de jobbar. Några meter från det upplysta huset ser vi den stjärnklara himmeln. Det är lätt att se var vi trampar, marken lyser vit av månljuset.

Hundar börjar skälla när vi närmar oss. Abu Fuwas möter oss. Han plockar ut tre madrasser och filtar och lägger dem på marken bakom tältet. En liten flicka kommer och bär på var sin kudde åt oss.

Nu blåser det inte längre, från en sekund till en annan upphörde vindarna och nu är det stilla. ”Så är det i öknen”, säger Paula. Hon har varit här i ett par månader.

Här nerifrån mörkret, öknen, stillheten, syns ett pärlband av starka ljus uppe på kullen. De 1400 invånarna i den illegala bosättningen Ma’ale Efrayim har fin utsikt tänker jag, de ser inte sig själva. Hundarna vaktar oss och vi somnar till deras skall och syrsornas sång.

*

Des väckarklocka ringer klockan tre och han stiger upp för att förbereda inför filminspelningen. Jag somnar om.

Des sitter på knä och viskar mitt namn, jag öppnar ögonen som är tunga av sömn. ”Klockan är snart fem.” Jag mumlar något om att jag nog ska sova lite till. Men efter ett par minuter tvingar jag mig upp. Jag vill inte missa soluppgången i öknen.

Bakom bergen i Jordanien lyser himmelen starkt röd, solen tittar snart fram. Nu förstår jag varför Abu Fuwas la madrasserna här, tältet kommer att kasta skugga på oss.

En åsna gnäggar femton meter från mig, det låter som ett sorgeskri men jag tror inte det är det. Jag går fram och hälsar på Abu Fuwas fru och två av döttrarna, vi tar i hand. De bakar bröd på en rund konkav järnplatta över eld. På ett fat vid sidan ligger små välformade degbollar på en bädd av mjöl. Skickligt formar hon degen till tunna runda bröd som bakas på knappt en minut på det heta järnet.

Abu Fuwas och hans familjs försörjning är getter. De gör labneh av getmjölken. En av sönerna jobbar i en av bosättningarna uppe på bergen.

Deras hus har jämnats med marken fyra gånger av israelisk militär och fyra gånger har de byggt upp det igen.

Abu Fuwas ställer fram en kanna te med mynta, en skål olivolja, en skål färsk labneh och det nybakade brödet. Dessa smaker.

Filmsekvens: Abu Fuwas berättar om livet som beduin, om förfäderna och om de israeliska bulldozrarna.

*

Vi är på väg till en historisk vattenkälla som byn har använt i alla tider men nu har de inte samma tillgång efter att israelerna tagit kontroll över den. För att vattna de exotiska träden som växer i öknen innanför bosättarmurarna.

Det är jag, Des och Paula, Abu Fuwas och hans åsna, Kate och Charlie från England, och Yacub som är palestinier och Jordan Valley Solidaritys mest aktive man. ”Jag känner alla i Jordan Valley.” En attraktiv man i medelåldern, grått hår och vänligt ansikte.

Vi går i 45 minuter, klockan är inte ens nio på morgonen, hettan är outhärdlig. Jag visste inte att törst kunde vara så plågsam. Vi dricker snabbt upp allt vårt vatten, men snart är vi vid källan.

Filmsekvens: Abu Fuwas på åsnan.

Ett militärfordon passerar oss. Jag tar kort.

Filmsekvens: Paula rider åsnan och filmar.

Väl framme gör jag som Yacub, tar av mig skorna, sänker fötter i det friska vattnet. Bjällror klämtar och plötsligt dyker en hjord getter ner mot vattnet. Herden med blå sjal runt huvudet sätter sig och tittar ned på oss, nickar en osäker hälsning. Yacub hälsar, går fram och pratar med honom och herden förstår att vi inte är fiender.

Filmsekvens: Abu Fuwas sitter vid den porlande bäcken och berättar om vattnet.

Vi vänder tillbaka, på vägen tar vi en paus under ett träd. En bil parkerar och ett ungt israeliskt par stiger ur. Killen har en vit virkad kalott på huvudet.

Des går fram och hälsar. ”Det här är min vän Abu Fuwas”, säger han och pekar. ”Regeringen har rivit hans hus fyra gånger. Vad tycker ni om de?”

”Vi kom inte hit för att diskutera med dig utan för att ha en trevlig utflykt. Om du stannade en vecka skulle jag säga till dig vad jag tycker”, säger den unge mannen på knackig engelska.

”Varför kan du inte säga det till mig nu?” frågar Des.

Samtalet pågår ganska länge, Paula tar upp kameran och filmar. Des säger att den judiska staten diskriminerar icke-judar. ”It’s racism.” ”What is racism”, frågar mannen. ”One ethnic group over another”, säger Des och anstränger sig för att artikulera sin irländska accent.

Vidare säger han att om han vore dem hade han inte kommit hit ”och ha trevligt” med tanke på omständigheterna, och säger att de borde åka härifrån. Des som talat i lugn ton börjar tappa tålamodet. ”The practices of the Israeli state in this area is disgusting, it’s against humanity.”

”Let us be friends”, säger israelen och sträcker fram handen mot Des.

”No.”

Det unga paret går tillbaka till bilen, plockar ut sina picknickgrejer och går upp längs vattnet där vi kom ifrån.

*

Den här kvällen sover vi hos en annan familj. Hos fru Fayad och Abu Hassan, inne i tältet. Madrasser läggs fram i två rader. Jag, Paula, mamman och hennes dotter sover tätt intill varandra på ena raden, och fadern, Des och sonen i den andra. Tältet är gjort av hopsydda grova ris- eller potatissäckar. Tre av väggarna är av plast. Två stora fläktar dånar hela natten.

Det är bara Des som talar arabiska. Jag och Paula får använda gester och de få orden vi kan. Ändå ligger vi säkert i en halvtimme innan vi somnar och pratar med den unga flickan och hennes mamma. Om enkla grejer, om vi studerar, om vi är gifta, vår ålder. Allt tar dubbelt så långt tid när man inte kan kommunicera i ord.

Lyssna med ögonen.

*

Klockan är fyra på morgonen, i fjärran hörs morgonbönen och en tupp som gal. Det är fortfarande mörkt ute. När jag kryper ut ur tältet står mamman och bakar bröd, jag vet inte hur länge hon har varit vaken. Hon tar upp en efter en av de släta degbollarna, arbetar den som en pizzadeg, med lätta händer. De färdigbakade bröden frasar i händerna när hon viker ihop dem i trekanter.

Månen har vandrat över från Jordanien och är på väg ner bakom Västbankens berg. Ett flygplan passerar ovanför oss. Det är inget passagerarplan.

Filmsekvens i gryning: Intervju med sonen som berättar om arbetet på bosättarplantagen.

Sedan går vi med Abu Hassan som ska valla getterna. Vi går mot den stora vägen som kantas av massiva välbevattnade fruktplantager.

Klockan är snart sju på morgonen och jag tar servicen tillbaka till Nablus för att packa väskan. Jag ska vara i Tel Aviv om fem timmar.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Grottor, plastskola och badande soldater

Beit Furik 12 juli 2012

EAPPI:s egna service hämtar oss i Nablus; jag, Marshall, Lisa, Saffran, Alex. Vi sitter och väntar på Tomas som är sen. Strax därpå kommer han springande. Vi åker till byn Beit Furik utanför Nablus tillsammans med Jim från Kanada och Chris från Schweiz som jobbar för EAPPI.

När vi kommer fram till kommunhuset i Beit Furik bjuds vi in till borgmästaren. ”Jag går in på borgmästarens kontor med en cigg i handen, det är ju galet” viskar Thomas, tar ett bloss och verkar exalterad. Här är det helt okay. Thomas är från Danmark.

Vi serveras sött myntate. Därefter visar de oss en film med stillbilder från byn där flera beduinfamiljer fått sina hus förstörda flera gånger. De bor i byn men under somrarna flyttar de ut till sina marker och bor i grottor. Bakgrundsmusik spelas – någon slags beduinmusik tror jag – och en arabisk röst berättar. Den israeliska militären har fyllt deras grottor med grus och sten, förstört allt de har.

Enligt högsta domstolen i Israel får de kulturmärkta grottorna inte förstöras, men den 20 februari 2012 gjorde armén det ändå.

Borgmästaren sitter vid sitt stora skrivbord och röker, kontoret är stort och luftigt med enorma soffor och fåtöljer.

”Israeliskt flygplan kom och tog foton från ovan. Om någon nytt byggs kommer de och river det med en gång”.

Nu har ett projekt startats av jordbrukarna och hedarna själva för att restaurera grottorna.

Borgmästaren berättar om våldsamma sammandrabbningar mellan bosättare och lokala jordbrukare och fåraherdar. Vi lyssnar och antecknar. I samtliga av fallen har det varit bosättarna som inkräktat på palestiniernas mark. Och när soldaterna kommer arresterar de bönderna istället för att skydda dem. Bosättare placerar ut husvagnar utanför bosättningens murar för att så småningom ta marken från dem och breda ut sig ännu mer.

EAPPI:s chaufför kör oss till Khirbet Tana för att träffa några av de sex beduinfamiljer som bor kvar under sommaren trots den 40-gradiga hettan. Här lever de utan elektricitet och rinnande vatten.

Wassef bjuder in oss i sin grotta. Han växte upp här, är fåraherde och har sju barn. Han har rensat grottan efter att militären förstörde allt, och ska fortsätta reparera grottan efter Ramadan.

Nästan alla röker – grottan fylls av rök – Wassef erbjuder sin egenodlade rulltobak – vi dricker te och delar på en påse nötter.

”We are living without human rights. No one knows what will happen to my kids in the future.”

Sedan visar han oss ett gult plasttält utan möbler – det är skolan. Det enda som militären inte rev var en moské eftersom den är över 300 år gammal. Vid sidan av den ser man ruinerna från den gamla skolan. Under den starka solen kan man inte vara innanför plasten på den provisoriska skolan så nu ska de bygga riktiga väggar innanför tältet, så att militären inte kan se det från sina flygplan.

En äldre man kommer ut ur moskén och hälsar. Det måste vara byns Imam.

Två bosättningar, Mahmara och Etimar omringar dalen. Israel vill binda dem samman med en väg.

Vi promenerar längre upp i berget och besöker Radwan Salman, fåraherde och far till fem barn. Förra året revs hans hus och de led mycket på grund av kylan. Vattentanken togs ifrån dem och de har inte fått tillbaka den.

Vi åker vidare för att besöka byns vattenkälla. På vägen dit ropar och vinkar några på oss uppifrån en brant. Det är en annan familj som vill bjuda in oss till sitt hem. De plockar fram madrasser och lägger i skuggan utanför grottan. Och vi serveras te.

”I morse klockan tio kom soldater hit för att bada i vattenkällan”, berättar den äldre damen för oss. Soldater och bosättare badar ibland i källan på sommaren. De har med sig maskingevär och ibland hundar som de låter bada, en skymf mot palestinierna som sätter stor värde vid renhet.

”Vi kan inte annat än leva för dagen – sörja för att barnen får mat.”

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rawda Basir – feminist och revolutionär

Onsdag 11 juli, Nablus

Lisa och jag träffar Rawda Basir på Women’s Study Center (WSC) i Nablus. Det är en oberoende människorättsorganisation som arbetar för att främja jämställdheten i det palestinska samhället, framförallt genom att försöka förändra diskriminerande lagar och den rådande attityden mot kvinnor och kvinnors rättigheter i Palestina. Men en betydande del av förtrycket kommer från israelerna och den israeliska ockupationen.

Vi sätter oss i ena ändan av ett långt ovalt bord. Rummet kantas av fyllda bokhyllor. En kvinna bär fram en bricka med iskall juice och ett fat med kex.

”Det är svårt att arbeta för kvinnors rättigheter i ett patriarkalt samhälle under så starkt förtryck som här”, säger Rawda. ”men desto viktigare är vårt arbete för social förändring och rättvisa, mot Israels och mot männens ockupation av  palestinska kvinnor”.

Hennes far var aktiv i den nationella arabiska rörelsen på 50- och 60-talen med revolutionären Gamal Abdel Nasser i spetsen som ledde den Egyptiska revolutionen 1952. Under uppväxten hörde Rawda sina föräldrar prata om politik och reform. 1967 flydde familjen från byn Taibe utanför Ramallah när israelerna bombade med napalm. Rawda hamnade i chocktillstånd och hennes ben kunde inte bära henne.

”Jag minns den gula färgen. Det var juni och allt var gult. Atmosfären, omgivningarna, gräset och luften vi andades. Sorgen. Förtvivlan. Vädret delade människornas tillstånd. Det var gult överallt. Jag var fruktansvärt påverkad av kriget.”

1968 var Rawda 17 år gammal och började läsa i Jerusalem. Där var hon med och organiserade en studentdemonstration. De ville lägga blommor på martyrernas gravar. Pamfletterna skrev vi för hand, säger Rawda och ler. Hon minns. Israeliska soldater attackerade dem den dagen och Rawda blev slagen i ansiktet och började blöda från näsan.

”På den tiden, när jag varje dag fick ta bussen från Betlehem till Jerusalem, förnedrade soldaterna oss, tvingade oss att gå av bussen och genomsökte vår kläder och väskor. Jag konfronterade dem, ifrågasatte, ’varför gör ni detta? hur kan ni behandla oss så här, det här är vårt land, ni kan inte ta det från oss….’”

Rawda berättar om Lina Nabulsi som blev skjuten i sin skoluniform 1976 och Munta Al Harani. Kvinnliga martyrer.

”Under Libanonkriget organiserade vi insamlig och skickade pengar till PLO.”

Efter några år tillfrågades hon om hon ville gå med i den militanta grenen av rörelsen. Fatahs väpnade gren. Rawda var redo, orädd.

”Jag sa att jag inte vill döda civila, bara militärer.”

En dag när de byggde en bomb i hennes hus exploderade den av misstag. Hennes vän dog i explosionen, en väninna förlorade ögat, bröt näsan och fick sy 19 stygn i huvudet. Rawda höll händerna för huvudet och lyckades undgå allvarliga skador. Hon visar ett stort ärr på ena handen.

Soldaterna kom, arresterade 23-åriga Rawda och fängslade henne. Väninnan som skadades frigavs efter lite mer än ett år på grund av dålig hälsa. Efter sju och ett halvt år och sju dagar släpps Rawda, 31 år gammal. Under fängelsetiden studerade hon, blev övertygad marxist och feminist. Direkt efter frigivningen började hon arbeta för kvinnors frigörelse.

I december 1987, när första intifadan utbröt, lämnade Rawda och hennes man hemmet tillsammans med många vänner för att organisera revolten mot ockupationen. De tryckte pamfletter med revolutionära texter och slagord.

”Vi ledde det folkliga icke-väpnade motståndet, och på det viset fick vi stöd från hela världen.” Men många gånger smugglade israelerna in vapen på deras mark för att avslöja och anklaga dem för vapeninnehav.

Rawda var eftersökt under tre års tid av den israeliska militären. Under den tiden gömde sig hon och hennes man som båda var politiska ledare under intifadan. Målet var att göra slut på ockupationen och bojkotta allt som hade med Israel att göra, även deras rättssystem. Vid ett tillfälle arresterades de och förhördes i sex dagar. Rawda sa inte ett ord.

Hennes mobil ringer och hon svarar. Eter samtalet förklarar hon att kvinnan som ringde är en av de berövade kvinnorna som Women’s Study Center arbetar med. Kvinnans två söner dödades under andra intifadan, hon blev djupt deprimerad och fick stöd och utbildning av WSC. Idag hjälper hon andra kvinnor som också berövats sina söner eller makar, dödade av Israel.

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mockumentary i Bi’lin, fredag 6 juli

Jag är i Tel Aviv och ska åka på en demonstration med Anarchists Against the Wall till Bil’in som är en palestinsk by med omkring 2000 invånare, beläget fyra kilometer öster om den gröna linjen. Vi träffas halv elva vid mötespunkten – konstskolan Minshar och därifrån samåker vi i tre bilar till Västbanken. En gammal man med vitt tunt hår i hästsvans kommer fram till mig och Noa, som jag har lärt känna i Tel Aviv, med ett papper i handen och prickar av våra namn på listan. Jag får veta att mannen har demonstrerat i Bi’lin varje fredag i sju år, alltså sedan protesterna mot byggandet av den israeliska apartheidmuren började 2005.

När vi kommer fram ser jag Tali, min israeliska vän som jag spenderade en natt och en dag med i israeliskt fängelse. Har inte träffat henne sen dess. Vi kramas, ler. Hon är här med ett filmteam som göra en mockumentary. Stämningen omkring oss är stressig. Jessie som är från Los Angeles har shorts på sig och flera personer är engagerade i att försöka hitta ett par långbyxor åt henne. Kvinnor ska helst inte ha kortärmat, det visste inte hon. Ingen hittar byxor och det bästa Jessie finner i sin väska är en knälång blå klänning med vita prickar. Det får duga.

Jag sträcker fram handen och hälsar. Hon har svart lockigt hår och vackert vitt leende. Filmen handlar om att Jessie har ärvt pengar av sin döda farmor, och bestämmer sig för att undersöka sin judiska identitet i Israel. Hon vet inget om den israeliska ockupationen av Palestina och apartheiden, men under resans gång träffar hon flera olika människor som visar henne landets olika verkligheter.

Demonstrationen börjar och vi tar oss ur byn och ner mot muren. ”Där dödades Bassem”, säger en israelisk demonstrant och pekar på en minnessten vid vägen. På andra sidan syns den jättelika illegala bosättningen Modi’in Illit, byggd på palestinsk mark. Muren hindrar invånarnas tillträde till 60 procent av sina odlingsmarker.

Vanligtvis hindrar de israeliska styrkorna demonstranterna från att nå fram till muren genom att kasta tårgasgranater, spruta skunkvatten, och skjuta gummikulor på demonstranterna. Och så gör man även denna dag. Flera demonstranter har genom åren skadats, några allvarligt. I april 2009 dödas Bassem Ibrahim av en tårgasgranat skjuten i bröstet. Den 31 december 2010 dör Jawaher Abu Rahmah, en vecka efter protesten av skadorna och andningsbesvären från en tårgasattack.

Abdullah Abu Rahma, samordnare för Bil’ins folkliga kommitté mot muren, greps i december 2009 efter att ha organiserat en utställning av förbrukad ammunition som använts mot demonstranterna. Han åtalades för innehav av israeliska vapen, uppvigling och stenkastning mot israeliska soldater och fängslades i 15 månader.

En grupp amerikaner från en kristen församling är med och demonstrerar. Men strax efter att den fruktansvärda skunkstanken och svidande tårgasen faller över oss springer de därifrån och lämnar demonstrationen. Jag tappar bort Noa när jag tar skydd från tårgasgranaterna bakom ett litet skjul. Stanken får mig att kvälja, och tårgasen svider i ögonen och halsen. Jag sitter länge och gömmer mitt ansikte i knät, andas genom palestinasjalen. Den israeliska killen – han är nog i 35-års åldern – som körde bilen hit, hukar vid sidan av mig, trycker en alkoservett mot näsan och hostar gång på gång och kippar efter andan. ”I can’t take this fucking gas, I never did”, säger han med desperat röst och gråt i halsen. Men hans ögon gör inte ont och jag tänker på hur olika människor reagera på tårgas.

Jag lägger handen på hans skuldra, frågar hur han mår, räcker fram en servett. Han skakar på huvudet. ”Det går över”, säger han och försöker andas normalt igen.

Demonstationen varar inte särskilt länge. Jag och två andra israeliska killar sätter oss med ledaren för byns folkliga kommitté. Där sitter också en palestinsk journalist som jag sett flera gånger tidigare samt den unge palestiniern vars bror Bassem dödades av israeliska soldater under en demonstration för tre år sedan. Själv kom han ut från fängelset för bara några veckor sedan efter att ha suttit inlåst i åtta månader.

Efter demonstrationen dyker Tali, Jessie och hennes filmteam upp. Jessie berättar om en scen som de filmade för ett par dagar sedan. Hon står vid muren på den israeliska sidan, och precis som vid klagomuren ber till gud, tackar för att Han gett henne ett så vackert land, vad fantastiskt att tillhöra det utvalda folket, och så försöker hon stoppa in små lappar i springan mellan de stora cementblocken.

Nu har de kommit till scenen på andra sidan. Jessie och Tali går ända fram till muren, de två kameramännen följer efter men stannar på behörigt avstånd, och soldaterna syns på andra sidan, fullt beväpnade. Jessie darrar av rädsla för gummikulorna och tårgasen. Det gör Tali med, men de biter samman och går in mellan två rader taggtrådsstängsel intill muren. Kameran rullar.

“Do you have a lighter?!” ropar Jessie till de två soldaterna som tittar fram på andra sidan muren knappt tre meter från dem. “I wanna smoke but I don’t have light, can you help me?” Soldaterna tittar ner på dem från höjden. “Please, can you give me a lighter? Can I just come over to you to lit my cigarette? Or could you just pop over here for a sec to help me? No? Why not? What’s the problem?”

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kollaboratörer i mängder

Tisdag 3e juli

I Madama bor det 2000 invånare. Omar bor här. Hans bror är en av sex martyrer från byn: två personer dödades av soldater i första intifadan 1987-1993, tre personer sprängde sig under andra intifadan 2000-2005 – en av dem inne i en bosättning och två i Israel. Omars bror dödades 2004 i Nablus efter att ha varit eftersökt i 4 år.

Hans porträtt hänger på väggen i vardagsrummet. Jag och Marshall bjuds på kaffe.

Omar berättar om en händelse för två dagar sedan. Israeliska soldater gick in i byn och arresterade två pojkar som hölls häktade i två dagar – ”för att ha kastat sten”. Men vad de gör är att de försöker göra dem till kollaboratörer. Ofta får kollaboratörer pengar och tillstånd att arbeta i Israel. Det händer att unga killar tvingas genom utpressning. Militären får deras telefonnummer och ringer sedan upprepade gånger och hotar med att komma till deras hus om de inte samarbetar.

”Vi har ett skämt om sådana människor”, säger Omar, skrattar och fortsätter: ”En palestinier åker till polisstationen i Israel och säger att han vill bli kollaboratör. Då säger polisofficeren ’Nej, shalas, vi har redan för många, du får vänta’.”

”Vi gillar inte kollaboratörer.” Omar hatar dem, och om han känner någon som blir det slutar han prata med honom, ofta gör hela byn samma sak så till slut fryses kollaboratören och dennes familj helt ut ur gemenskapen.

Den religiösa bosättningen Yitzhar ligger intill, bosättarna attackerar ofta byborna och sätter eld på deras odlingsmarker.

”Det här området är farligt på natten. För inte så länge sedan kom soldater och intog en gammal mans hus och sa ’Det här är inte ditt, det är vårt. Du får inte låsa dörren’.

Jag frågar Omar om han är politiskt aktiv. ”Nej”, svarar han, ”men alla mina bröder är. Jag gillar konst och böcker. Jag läser litteraturvetenskap och undervisar i engelska.” Jag blir imponerad av Omars kunskaper inom politik och historia, språk och kultur. Marshall har läst arabisk litteratur så han och Omar talar om deras favoriter och tipsar varandra om författare och poeter. Sedan övergår diskussionen till filmer. De är båda överens om att jag måste se Elia Suleimans filmer, en palestinsk filmregissör och skådespelare från Nasareth. Han har bland annat gjort Chronichile of a Dissapearence, Divine Intervention, Promises, The Time That Remains.

”Sionism är värre än kolonisering”, säger Omar och hans ord fastnar inuti mig. Och så förklarar han varför.

Publicerat i på Västbanken | Lämna en kommentar

Kafr Qaddum, fredag 29 juni

Kafr Qaddum, med cirka 4000 invånare, ligger 13 kilometer väst om Nablus. Invånarna har sedan 1977 sett sina jordbruksmarker krympa för varje år, då den illegala bosättningen Qedumin etablerades. Varje fredag demonstrerar invånarna mot Israels blockering av vägen som leder från Kafr Qaddum direkt till Nablus. Israelisk militär stängde av den 2003. Argumentet var ”säkerhet”. Att vägen låg för nära några av bosättarnas hus och kunde försätta bosättarna i fara. Men den egentliga anledningen är att Israel försöker finna ett sätt att bygga en mur runt bosättningen.

Avstängningen tvingar invånarna att ta en 10 kilometer längre omväg till Nablus, och har drastiskt begränsat jordbrukarnas tillträde till sina odlingar.

De veckovisa fredliga demonstrationerna startade i juli 2011 efter att i åtta år försökt få tillträde till vägen igen genom det israeliska rättssystemet. Soldaterna svarar med stora mängder tårgas mot demonstranterna, och ibland även gummikulor och skunkvatten.

Publicerat i på Västbanken | Lämna en kommentar

Låtsasbyar har ingen framtid

Tisdag 26 juni

Vaknar, äter naturell yoghurt med kanel och banan. Undviker vitt bröd och hommus på morgonen eftersom vi äter det till både lunch och middag, varje dag. Häromdagen mobbade Sonny mig för mitt uttal av yoghurt – med ett svagt ”d”, ”dyoghurt”. Men det är ok, det är ju det svenska uttalet sa han, att han har hört andra svenskar säga det på samma sätt. Men jag får för mig att det är spanskt. Förra veckan när vi spelade fotboll kom en tjej från Sevilla fram till mig, hon trodde jag var från Spanien eftersom jag pratade engelska med spansk accent enligt henne. Tog det inte som en komplimang. Jag växte upp där förklarade jag.

*

Vi är på väg till en liten by i Jordandalen. I går fick vi veta att ett hus i den palestinska byn Al-Aqaba, med 300 invånare, har fått rivningsorder av israelisk militär. Anledningen är att byn ligger i  Zon C som kontrolleras av Israel, trots att det enligt internationell lag tillhör Palestina och de människor som bor där. I bussen plockar jag upp Det förlorade landet, och läser om när Göran Rosenberg upptäckte att han levt i en lögn, om när han fann landet under stenarna.

… Bildandet av en judisk stat var den sanningens minut… ställdes sionismen inom loppet av ett par år inför den ena historiskt avgörande valsituationen efter den andra – och valde konsekvent den territoriella erövringens och den etniska rensningens logik…

… Den enes bröd var den andres död. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber… Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning…

När vi kommer fram till kommunhuset som ligger alldeles intill moskén möts vi av Hajsami, borgmästaren. Han sitter i rullstol efter skadorna han fick för fyrtio år sedan, 16 år gammal, när han arbetade på åkern och den israeliska militären skjöt skarpt under en militärträning på hans marker. Träffades av tre skott.

Han välkomnar oss in på kontoret och börjar berätta om de senaste veckornas problem. ”We can’t sleep, and the children are scared.” Bomber sprängs, stridsvagnar åker omkring i natten och raketer passerar över hustaken. En kilometer därifrån har armén en träningsanläggning. De valde den här platsen för att det liknar södra Libanon, förklarar Hajsami. Längs en grusväg som leder upp i en dalgång syns små gråa fyrkantiga betonghus. Det är en palestinsk låtsasby vari de brukar utföra träningarna. Granater och vapen som lämnats kvar av soldaterna har skadat barn och arbetare från byn.

Två personer från EAPPI stiger in på kontoret. Deras syfte är att genom sin närvaro ge skydd åt sårbara byar under ockupationen, observera och skriva rapporter. Lite som ISM men vi har olika arbetsmetoder. Hajsami fortsätter att berätta att senaste demoleringen utfördes den 14 mars i år. Två asfalterade vägar förstördes. ”The Isareli army don’t want to see anybody here, they don’t want us here”.

Dörren öppnas och en kvinna i hijab tittar in, Hajsami välkomnar henne in med en gest. Hon har vänliga ögon, stiger försiktigt in på kontoret. Hennes svåger sköts till döds 1990 när han vallade fåren och en militärjeep passerade och började skjuta, säger Hajsami. Saheb, som hon heter, är frun i huset som fick rivningsordern för två dagar sedan. Hon och hennes man Ahmed har tio barn, fem söner och fem döttrar. Hon var rädd när de byggde huset, när det blev klart efter tolv år var hon så glad att hon slaktade en hel ko för att bjuda grannarna på mat. Marken de har byggt på har varit i hennes familjs ägo i flera generationer, förklarar hon. De har dokumenten som visar det. Tre dagar har de fått på sig att tömma huset och flytta, annars kommer allt som finns kvar att jämnas med marken. Enligt israeliska myndigheter har de inget bygglov. Vi förbereder bröllop, säger hon, nästa månad gifter sig min dotter. Borgmästaren har anlitat en advokat som idag kommer att ta upp fallet i Israeliska högsta domstolen. Familjen har ingen annanstans att ta vägen.

Efter samtalet visas vi till vägen som demolerades för ett par månader sedan, därefter besöker vi familjen. De är enkla bönder som lever under simpla förhållanden. Sahebs farfar stiger in, bär kofia och en käpp i handen. Äldst i byn, född här. ”What can you do for us? Why is no one doing anything? Where can I build, if not on my own land?”

Just nu finns det 12 000 rivningsorder på Västbanken. Ahmeds och Sahebs hus är en av dem.

*

Åker tillbaka till Nablus. Sitter tysta, mättad stämning. Och jag fortsätter läsa i min bok.

Var det verkligen möjligt att där fanns lagar som gjorde det möjligt att kalla fysiskt närvarande araber för ”frånvarande”, för att därmed med ett administrativt beslut beslagta deras jord? Kunde det finnas undantagslagar som tillät arrester, utegångsförbud, avspärrningar av arabiska byar och åkrar, fördrivning av arabiska invånare och förstörelse av deras egendom utan rättegång och dom?

Väl hemma sätter vi oss ner och pratar strategi. Alex och Leila vill inte riskera att arresteras. Jag och Sonny har redan villkorad vistelse på Västbanken, om vi arresteras igen deporteras vi troligtvis. Om bulldozern kommer, vad gör vi? Ska vi stå vid sidan av och filma, eller ställa oss framför den tillsammans med familjen. Vi vill, men ändå inte. Oavsett så kan vi inte göra skillnad, på riktigt. Vi är för få. Alex föreslår att vi delar upp oss. Sonny, Leila och Alex åker tillbaka till Al-Aqaba ikväll, och jag och Lisa åker dit imorgon, Sonny stannar två nätter.

Onsdag 27 juni

Det är sen eftermiddag. Alex, Leila och Sonny berättar att de hörde smällar från raketer och kulor under natten från militäranläggningen utanför byn. Att det kändes overkligt.

Leila och Alex tar servicen tillbaka till Nablus vid sjutiden på kvällen. Sonny följer med dem för att handla mat i en by på vägen. Bara några minuter senare ringer borgmästaren till mig. ”The army is here, please can you come and take pictures? Take your cameras, please come now.” Vi skyndar oss ut och ser tre militärjeepar parkerade längs vägen utanför moskén. Hajsami ber mig fotografera honom med soldaterna.

Tar upp filmkameran och trycker på rec. De säger att de ska genomföra militärträning, den här gången inne i byn. ”It hasn’t happened in ten years”, säger Hajsami.

Ett tiotal soldater kliver ut ur fordonen, slänger en sovsäck över axeln och försvinner in mellan två hus. Jag fotar. Jeeparna börjar köra och vi går efter dem. Hajsami svarar i mobilen som ringer, pratar en stund och räcker mig sedan luren. Hello? Det är en kvinna som heter Donna, från Rebuilding Alliance. Hon ringer från USA och ber mig berätta vad som händer.

Jag ska gå fram till soldaterna, be att få tala med överbefälhavaren och begära dokument som ger dem rätten att utföra träning i byn. Så sa Donna. ”Not now, we must go to the family”, säger Hajsami. ”They are very scared.” Och vi gör som han säger.

När vi kommer fram till huset står Ahmed och hans fru där, barnen leker framför huset som riskerar att jämnas med marken i natt eller tidigt imorgon bitti. Blickarna är oroliga, männen röker, de rycker till av varje ljud som kommer bortifrån vägen. Tanken uppstår, är det bulldozern? Efter ett tag kör ytterligare fyra militärfordon in i byn, förbi huset. Lisa och jag går efter dem, Hajsami stannar hos familjen. Jag håller filmkameran lågt, trycker på rec och går fram till jeepen. Excuse me, what are you doing here? I live here so I would like to know. Nothing? I heard you were gonna do training inside the village, is it true? According to a court decision that’s illegal, that’s why I’m asking. Please can you tell me?

”Don’t worry, go to sleep.”

På väg tillbaka till gästlägenheten där vi ska övernatta ser vi sex soldater sitta och äta på gräset utanför moskén. Jag försöker igen. Anyone speak English? En av dem som verkar vara någon slags ansvarig viftar bort mig. Jag riktar blicken till de yngre killarna och frågar igen. ”A little”, svarar en av dem och ler mot mig. Jag frågar honom om de ska träna? Ja, svarar han. Ska ni skjuta inne i byn? Vi sover här, säger jag och pekar, vi vill gärna veta. Den ansvarige som viftade åt mig nyss säger något med sträng röst, varpå soldaten vänder sig mot mig och förklarar ”I cannot talk.”

*

Det är mörkt, klockan är halv elva och vi hör första skottet. Därpå skjuter de en salva femton meter från där vi står på terrassen och ser ut i det svaga skenet från lyktstolparna. Borgmästaren är med oss, hans händer skakar och ögon ser sorgsna ut, glansiga. En kvinna som bor i närheten kommer springande. Kommer upp till oss och ställer sig vid Hajsami. ”She is scared”, säger han.

”Om bulldozern kommer kan vi inte ta oss fram till Ahmeds hus”, säger Lisa med låg röst. Sonny står på taket och filmar. En helikopter dundrar alldeles ovanför oss, ett blinkande ljus passerar i den svarta natthimlen. Vi hör soldaterna ropa högt på hebreiska, och militärfordon cirkulera runt i byn. När jag står och filmar ringer telefonen, det är Yael från Machsom Watch. Vi har haft kontinuerlig kontakt under kvällen. Hon har pratat med försvarsministeriet som förnekat gång på gång att de tränar inne i byn. ”But we are right next to the soldiers, we can see them and hear them. They are inside the village”, försöker jag säga med samlad röst. Under samtalet slocknar alla lyktor och ett mörker faller över byn. Endast ljuset från minareten fortsätter att lysa.

*

Klockan är två på natten och jag sitter och skriver pressmeddelande. Soldaterna har hållit på i mer än tre timmar. Vi är trötta och chockade, orkar inte prata med varandra, orkar inte ringa fler samtal till svenska ambassaden som inte gör något åt det, har inte fler tidningar att skriva till. Vi går och lägger oss, men bestämmer oss for att gå upp igen om fyra timmar för  att fotografera tomhylsor och andra bevis efter soldaterna.

*

…I det judiska Israel kunde man samtidigt leva ett helt liv utan att han en aning om lagarnas existens..

…När jag väl började se landet under stenarna, såg jag också det israeliska samhällets djupt nedslagna pålar av glömska och förnekande. De var mindre upptäckten av okända historiska oförrätter som plågade mig än den nya statens ovilja att ens se eller erkänna den… (ur Rosenberg [1996]2007 s343)

Publicerat i på Västbanken | Märkt , , | Lämna en kommentar